Där satt hon, för 20 år sedan, ensam i ett nytt land efter att ha flyttat till Sverige. Av en slump slår hon på tv:n när man sänder en timmes yoga. Ett inslag som ska komma att förändra Nita Shadrams liv. Följ med på en livsresa från ensamhet och rädsla, till vänner, närvaro och drömmar om förändring och förening med hjälp av yoga.
Hej, du redaktör på TV4 som för 12 år sedan tänkte ”Vi sänder en timmes yoga på dagtid så att tittarna kan yoga hemma framför tv:n”. Hoppas du läser detta. Och hoppas att du blir stolt över att de timmarna gav lugn till en ensam och sorgsen kvinna från Iran, bosatt i Göteborg. Ett lugn som ska komma att betyda så mycket för henne att hon, trots att det utmanade regeringen i hemlandet (dit hon sedan flyttade tillbaka under några år), tog praktiken med sig och fördjupade sin kunskap. Och inte nog med det, när Nita Shadram några år senare flyttade tillbaka till Sverige – gjorde hon det med nya verktyg och inställd på att hjälpa andra nyanlända till en start som både grundar, förenar och öppnar dörrar.
– Andra gången jag kom till Sverige visste jag vad jag ville. Jag kontaktade Röda Korset i Göteborg och vi startade en yogagrupp för flyktingar från Syrien, berättar hon och förklarar:
– När man kommer till ett nytt land bär man på så mycket stress. Man känner varken kulturen, språket eller människorna. Men yogan kräver inga språk, den talar till alla. En man i gruppen kom till mig efter några veckors yoga och berättade att han hade mått så dåligt, men… i yogan fick han gråta och nu mådde han mycket bättre. Jag minns det så väl från min egen tid som nyanländ… hur jag låg i Savasana och kunde känna hur det kliade på hela kroppen… Först trodde jag att det var insekter, men där fanns ingenting… det var bara kroppen som behövde göra sig av med rädsla och bekymmer.
RÖTTER I REVOLUTIONENS IRAN
Nita är född och uppvuxen i Iran. När hon var sju år kom revolutionen och det var då allt förändrades. Hennes mamma började bära hijab, flickor och pojkar fick inte längre gå i skolan tillsammans. Ett liv som är kontrollerat av regeringen blev vardag, och är så än idag.
– Jag vill gärna prata om min yoga, men behöver vara försiktig med vad jag säger om regeringen. Jag har min familj kvar i Iran och vill kunna hälsa på dem, säger Nita och förklarar hur viktigt det är att yogan inte kopplas till en religion i Iran.
Hon beskriver tiden när kriget mellan Iran och Irak startade. Hur stämningen förändrades hemma. Stressade och oroliga föräldrar. Nya regler och ramverk. Vardagen skulle verka vara som vanligt, samtidigt som den skakades om i grunden. Unga år som satte spår.
– Jag får fortfarande ångest av åska för att det påminner så mycket om ljudet av bomber.
Som ung och gift valde hon att år 1999 flytta efter sin man som hade flytt till Sverige några år tidigare för att slippa militärplikten. Men tiden i Sverige blev svår och den livskraftiga unga Nita blev år efter år till en allt blekare kopia av sig själv.
– Jag blev deprimerad och kände mig så oerhört ensam, säger hon och är tyst. Som att det inte finns mer att säga. Den perioden var, och är, tom.
Tills… efter sju år… den där yogatimmen på tv. Som hon hamnade framför av en slump.
– Jag minns att jag testade att följa med i rörelserna och hur jag kände med en gång att det hjälpte, så jag fortsatte vid nästa program, och nästa… Jag minns att jag blev helt tagen av den direkta effekten… Bara en sådan sak som att framåtfällningarna lugnade mig och att jag började sova bättre på nätterna.
Yogan blev hennes räddning och när familjen två år senare återvände till Iran var det därför en självklarhet att ta den med sig. Tillbaka i hemlandet letade Nita därför upp en yogastudio som var godkänd av regeringen och fortsatte att fördjupa sin praktik.
– Det enda som var tillåtet var strikt asanapraktik. Inget filosofiskt, inga mantran eller andligt och det gick rykten om att de studios som slarvade stängdes ner. Men vi höll oss inom ramarna och jag lärde mig mycket om sivananda-yoga som bygger på de fem grundstenarna asana, andning, avslappning, vegetarisk mat och meditation.
Yogan blev även i hemlandet en stabil bas att stå på, men livet blev ändå inte riktigt som Nita hade tänkt sig. Visst var det härligt att vara nära sin familj igen, men landet – och Nita – hade förändrats. Slöjan kändes i vägen och livet alltför snävt.
– Du vet… om jag körde bil och slöjan åkte ner lite så jag skulle kunna se, då kunde jag få böter. Det är inte okej. Att bära hijab ska vara en handling som kommer från hjärtat, inte en regering.
De blev kvar i Iran i fem år, men bestämde sig för att flytta tillbaka till Sverige när deras dotter började närma sig tonåren. De ville helt enkelt ge henne den frihet som Sverige har att erbjuda.
– Den här gången kom jag hit med en helt annan syn på allt. Jag började praktisera yoga i en förening som heter ”Föreningen Yoga för alla”, och min lärare var så snäll och varmhjärtad att hon lät mig ta del av hennes yogalärarutbildning i satyananda-yoga, även den med holistisk inriktning. Jag gick utbildningen och jobbade sedan för henne några terminer. Jag tycker så mycket om henne, hon har hjälpt mig så mycket, säger Nita och understryker hur yogan gett henne människor i livet som gör henne trygg och glad.
Relationer och vänskap hon aldrig annars hade kommit i närheten av.
– Yogan har gett mig vänner med olika bakgrund och religion. Oavsett var vi kommer ifrån så kan vi enas runt yogan. Alla människor har samma rot, det spelar ingen roll vilket land vi kommer ifrån, skalar man bort alla blad är vi alla lika.
Text: Erika Kits Gölevik Foto: Shay Peretz
LÄS OCKSÅ: “Med Navid behöver jag inte vara den där buddhistiska munken som bara ska vara kontemplativ”
LÄS OCKSÅ: Vad händer om du stannar upp och omfamnar det obekväma?
