Är det fult att vilja uppnå mål med sin yogapraktik?

Vi hör ofta att vi ska lära oss att observera våra tankar och mönster när vi står på mattan, acceptera utan att värdera. Men är det samma sak som att inte få vilja utvecklas, eller jobba mot specifika mål?

Jag har flera gånger berättat om hur jag kom att börja yoga. Det var önskan att bli vig som lockade mig. Ganska snabbt blev vigheten dock sekundär då jag märkte hur min smärtproblematik försvann, hur jag blev mer närvarande i kroppen och mindre dömande utanför mattan. Jag insåg vilket potent redskap yogan var, och började utforska flera delar och områden av det.

Något jag lärde mig tidigt, och själv säger till mina elever, är att i yoga praktiserar vi acceptans.

Av oss själva och omvärlden, vi lär oss att observera utan att värdera. Att gilla läget helt enkelt. Men kan det vara så att i vår vilja att sluta döma och börja acceptera börjar vi anse driv som något fult? Innebär ett yogiskt förhållningssätt att vi inte får sätta upp mål att jobba mot? Eller ha en önskan att utveckla våra kvaliteter eller förbättra ovanor?

Jag skulle säga både och. Å ena sidan har vi tillräckligt med projekt och förbättringslistor i våra liv. Kanske ska vi låta yoga vara en tid och plats för förutsättningslöst varande. För kravlös rörelseglädje. Varför måste vi förbättra allting hela tiden, varför är inte den nuvarande versionen av dig, med ovanor och styrkor, bra nog?

Å andra sidan, om du nu vill utvecklas, varför inte använda yogasmörgåsbordets mångfacetterade verktygslåda med redskap så som närvaro, hållbarhet och tålamod och på så sätt hitta en målsättning fri från ego och stress. Jag låter min praktik inkludera båda delarna. De kravlösa rörelserna för att checka in, känna efter och kultivera dialogen mellan alla delar som utgör mig. Samtidigt som jag applicerar den på mina målsättningar. Professionellt men också fysiskt. Jag tar med yogan när jag tränar kettlebell, skivstång och löpning. Dels blandar jag  in praktiska övningar men tar också med mentala delar och förhållningssätt, oavsett om jag står i en swing eller i ett marklyft.

LÄS MER: Utan mål eller användbarhet – bara för att det känns bra

Häromveckan pratade jag med den danska filosofiläraren Simon Krohn om detta. Frågade vilka tankar han hade om att filosofin, som strävar mot non attachement, riskerade att göra honom håglös och oinspirerad. Han svarade att han hade funnit att ju mer han gav sig hän åt att släppa taget om ego och överanalyserande, desto mer kunde han uppmärksamma den inre lockelsen till det som han verkligen ville göra. Det tillät honom att släppa taget, men att också jobba mot målsättningar som tog honom framåt. Så det ena utesluter inte det andra, se till att du får med båda delarna bara.

Text: Vevve Jäderlund Foto: Sassa Asli 

LÄS MER: Möt Simon Krohn – en dansk yogafilosof
LÄS MER: Meditation för ökad egenkärlek