Yoga World
Annons
Annons
Möt

Lisa yogade sig hel igen

Lisa Holmlund led av träningsrelaterad anorexi, hennes självkänsla var nere i botten och i hela sitt liv hade hon stängt inne alla känslor. Hon hade ingen aning om hur hon skulle bli fri, förrän hon via yogan hittade ett sätt att möta mörkret och lära sig tycka om sig själv.

“Min historia är inte unik, tvärtom.”

Kanske är det just för att jag håller med idag 30-åriga Lisa Holmlund i det här påståendet, att hon som ung tjej i sin kamp mot anorexi och dålig självkänsla är långt från unik i det hon gått igenom, som gör att jag tycker det är så viktigt att låta henne berätta sin historia. Lisas historia är nämligen en sådan som jag gissar att både många tjejer och killar kan relatera till, antingen de varit med om det själva eller sett det på nära håll, vilket på många sätt gör den ännu mörkare. I slutändan handlar Lisas historia dock om hopp, om det faktum att hon själv är ett bevis på att livet faktiskt kan förändras till det bättre även när det känns som allra tyngst – och så en hel del om kärleken till yogan förstås.

30-åriga Lisa Holmlund bor i Gällivare med sambon Peter och italienska vinthunden Atlas. Foto: Magnus Winbjörk

ETT SÄTT ATT SKAPA KONTROLL

Lisa Holmlund har kämpat med träningsrelaterad anorexi, självhat, ångest och tomhet en stor del av sitt liv. Känslan av att aldrig duga till, aldrig vara bra nog, snygg nog, cool nog, eller att aldrig passa in någonstans var konstant. Tron om att hon var här för att behaga sin omgivning genomsyrade hela hennes verklighet och hon sökte ständigt bekräftelse från andra.

– Som så många andra har jag växt upp med låg självkänsla och dåligt självförtroende. Jag har alltid gått runt med en skavande känsla av att jag inte duger eller är bra nog, och alltid känt mig osäker och tvivlat på min plats, som att jag inte hörde hemma någonstans. Lisas mamma och pappa skiljde sig när hon var sju år och efter det bodde hon med sin mamma och lillebror.

– Vi var inte så bra på att uttrycka känslor i min familj, så jag lärde mig från ung ålder att hålla känslorna inom mig och låtsas som att allt var bra. Min otrygghet och min ångest fick aldrig något utlopp, den bara växte.

Lisa hade ett fåtal vänner som hon kände sig trygg med, men med nya människor och i större grupper kände hon sig osäker och drog sig undan.

– Jag var väldigt liten och smal som barn, och under min uppväxt fick jag ständigt höra det. Det gjorde att jag skämdes. Jag ville inte vara konstig. Jag hade alltid haft en stark längtan av att få vara med, att hitta min plats.

Lisa beskriver sig som att hon alltid varit något av en ”allt eller inget-person”. När hon var yngre hade hon höga krav på sig själv, ville göra bra ifrån sig i skolan och tog hon sig an något gick hon in för det till hundra procent (när det gäller det sistnämnda upplever hon att hon fortfarande är sådan).

– Jag har nog alltid ställt höga krav på mig själv, som jag sällan eller aldrig uppnått. Det jag har gjort och klarat av har aldrig varit bra nog.

När Lisa började gymnasiet flyttade hon själv från Jokkmokk till Luleå, och på många sätt var det då som problemen började. Hon började träna överdrivet och satte upp regler för vad hon fick – och i huvudsak inte fick – äta.

– Jag vet inte om det var kontroll jag sökte eller vad som utlöste det men beteendet smög sig på. Det började med att jag valde bort socker och det uppenbart ”onyttiga”. Sedan smör. Sedan bröd och pasta. Till slut var det inte mycket annat än frukt kvar.

Samtidigt tränade Lisa allt hårdare och drev på sig själv.

– Ju mer resultat jag såg, desto ivrigare blev jag. Det enda som betydde något, det enda jag fokuserade på, var att bli smal.

Efter ett tag reagerade Lisas familj, hon diagnostiserades med träningsrelaterad anorexi och fick hjälp av en dietist och en psykolog.

Annons
Annons

– Jag minns hur jag i början kunde dricka mängder av vatten innan jag skulle till skolsystern för att väga mig. Jag var tvungen att gå dit en gång i veckan för att de skulle ha koll på vad jag vägde. Jag minns också att psykologen sa till mig att jag en dag skulle kunna äta en tallrik med åtta köttbullar (jag minns så väl hur hon sa just åtta) och potatis. Jag tänkte att hon var galen. Alla var galna. Jag vet att jag tänkte att jag aldrig skulle kunna äta utan den enorma ångest som alltid slog till med full kraft, och att jag aldrig skulle bli fri från den. Men det blev jag.

Lisa fick mycket hjälp och fick själv jobba hårt för att ta sig ur ätstörningen, men med tiden blev det lättare och problemen med maten minskade. Även om hon till stor del var fri från dessa problem, fanns dock tomheten inom henne kvar. Hon bar på ångest och ilska, och känslorna av att inte duga och aldrig vara nöjd som hängt med henne i stort sett hela livet hade inte avtagit, snarare tvärtom.

– Jag bar på så mycket inom mig som jag tog ut på de få som stod mig nära. Jag tänkte alltid att det var någon annans fel, kanske för att det är mycket lättare att skylla på någon annan än att ta ansvar själv. Jag tror att mycket av min ilska då grundade sig i att rädsla har fått styra mitt liv, att den har hållit mig tillbaka och gjort att jag inte har kunnat leva fullt ut.

Idag är Lisa yogalärare, läs mer på lisaholmlund.se.

DAGLIG ASANA

Några år har gått sedan Lisa var sjuk och idag har hon hunnit fylla 30. Som yngre hade hon provat yoga några gånger men aldrig fastnat för det – kanske för att hon omedvetet inte riktigt var redo för resan det skulle innebära. Men sedan hon kom in på yogans  väg ”på riktigt” för ungefär fem år sedan har hennes liv förändrats.

– Jag började via yogan att sakta och försiktigt ifrågasätta och utmana rädslor som hållit mig tillbaka genom hela livet. Och ju mer jag har utmanat dessa rädslor, desto starkare har jag blivit. Jag blir fortfarande rädd och osäker, men skillnaden mot förut är att jag hanterar det på ett helt annat sätt idag. Det som tidigare höll mig tillbaka och gjorde att jag kände mig värdelös försöker jag nu använda för att växa och lära mig.

Yogan har också förändrat Lisas syn på sig själv. Idag är hon snällare mot sig själv, och har kunnat börja släppa taget om den svåra tiden och läka.

– Jag kan förlåta mig själv idag när jag gör fel istället för att döma mig så hårt som jag gjorde förut. Att börja rota i sitt mörker, sin becksvarta ångest och sitt självhat, är inte en lätt resa. Men för mig var det absolut nödvändigt för att kunna gå vidare och framåt i livet.

Daglig asanapraktik och mycket självreflektion började sakta ge lugn i Lisas inre, och i takt med att yogan också rent fysiskt öppnade upp hennes kropp, gjorde henne starkare och mer flexibel, öppnade sig också de låsningar upp som hon burit inom sig själv och som hållit henne tillbaka.

– Det är väl det som är det magiska med yoga, att om man vågar göra sig mottaglig för det så kan fantastiska saker hända. Nya tankesätt och insikter vaknar till liv och man kan se saker från nya vinklar och med nya perspektiv. Det är okej att jag är jag och det är okej att känna sig svag och misslyckad ibland. Jag behöver inte kämpa emot eller låtsas längre utan kan lägga den energin på att leva istället.

Vikten av självreflektion är något Lisa fått med sig från yogan, liksom att inte alltid reagera direkt på de känslor och tankar som kommer till henne, utan att först betrakta skiftningarna inombords.

– Och det är många skiftningar, för jag är en känslosam person, skrattar Lisa.

Och det är ju precis så det ska få vara, tänker jag. Vi har alla olika personligheter och baserar våra ageranden och tankar på olika erfarenheter. Antagligen blir det med denna insikt också lättare att hantera sådant som kommer i ens väg, att vi är alla unika och har rätt att få vara det. Lisa håller med:

– Yogan har hjälpt mig att ifrågasätta vad som verkligen är viktigt och betyder något för mig. Jag tror att man kan säga att yogan har öppnat upp en helt ny dimension i mig, hjälpt mig släppa taget om ilskan och ångesten och skapat plats för kärlek istället. Visst är det en pågående process i mig, som måste få ta tid eftersom alla negativa tankar har suttit så djupt rotade, i synnerhet viljan att passa in och att bli bekräftad av andra. Men jag tror att ju tryggare jag blir i mig själv och om att jag får vara den jag är, desto mer avtar det behovet.

Lisas yogapraktik ser lite olika ut från dag till dag. Vissa dagar är den svettig och fysiskt utmanande, andra sitter hon mest bara på mattan.

– Det är nästan det som är det svåraste för mig, att sitta i stillhet. Men det är någonting jag har börjat tycka om mer och mer. Min yogapraktik har förändrats mycket genom åren. Jag märker att jag har tendenser av att bara ånga på, att sugas upp av de fysiska utmaningarna och smyga in små mål och krav på mig själv. Så jag fokuserar mycket på att lära mig lyssna på både mitt inre och på min fysiska kropp och släppa alla förväntningar.

Lisa försöker hela tiden låta andetaget vara i fokus, men när hon ägnar sig åt mer fysisk yoga blir det en ofta lekfull asanapraktik, med en bra balans mellan styrka och flexibilitet.

– Jag gillar att utforska inversioner och armbalanser som utmanar min styrka, flexibilitet och balans, men kanske framförallt mitt fokus och förmågan att kunna vara närvarande i nuet. Jag ramlar och kliver upp, ramlar och kliver upp igen. Kroppen har ett fantastiskt sätt att lära oss om ödmjukhet. Det jag klarar ena dagen kan kännas i princip omöjligt nästa dag. Jag försöker att lyssna på dagsformen och acceptera att det är olika från dag till dag. Yoga är inte att kunna stå på händer eller sitta i split. Yoga är att andas. Yoga är att leva här och nu. Och det är en resa utan slut.

“Allt du söker finns inom dig. All den styrka du behöver för livets utmaningar. All den frihet du längtar efter. Din potential är oändlig, den tar aldrig slut. Expansionen finns inom dig,
om du bara vågar öppna dig för den.” Foto: Magnus Winbjörk

FRIHETEN ATT VARA SIG SJÄLV

Lisa menar att friheten från bekräftelsebehovet och känslan av att ”vara här för någon annans skull” har inneburit allt för henne. Det har skänkt henne lugn, trygghet och acceptans, och hon kan idag ärligt säga att hon inte är här för andras skull utan för sin egen.

– Jag har inte fått min korta stund på jorden för att vara alla andra till lags eller för att vara snygg för någon. Det är inte meningen med mitt liv, inte med någons liv. Jag tror att man måste påminna sig själv om det varje dag.

Lisa minns ett tillfälle tydligt då insikten om detta kom till henne, lite som ett slag i magen!

– Jag minns en gång när min sambo blev irriterad på mig, jag minns inte exakt över vad, men jag hörde mig själv säga ”jag är inte här för att göra dig nöjd”. Det låter kanske inte som något speciellt, men när jag sa orden högt så var det som att varje cell i min kropp reagerade och förstod att det var så. Jag. Är. Inte. Här. För. Att. Göra. Dig. Nöjd. Eller någon annan heller för den delen. Och det var okej, det fanns ingen aggression i det. Det var bara så det var.

Jag tänker, återigen, att Lisas situation, hennes behov av bekräftelse och viljan att vara andra till lags inte heller är något unikt på något sätt, utan att vi alla har sätt att försöka fylla tomrummen inom oss själva i större eller mindre utsträckning. Sedan varierar det hur man går till väga, om man försöker fylla det med materiella saker, shopping och semestrar, eller alkohol, droger eller sex för att ta några exempel, men det är lätt att fastna i ett tillstånd där man bara vill ha mer. De flesta vet att materiella ting inte gör en varken nöjd eller lycklig på sikt, utan kanske att det först är tacksamheten över det man redan har som är vägen till att känna sann lycka.

– Inget materiellt eller externt kommer någonsin att ge oss den lycka som vi så innerligt söker. Snarare tvärtom, ju mer vi försöker fylla hålet inom oss, desto djupare kan det nog bli. I alla fall var det så för mig. Jag påminner mig själv varje dag om vilken tur jag har i livet. Att jag är så otroligt privilegierad som är född i Sverige, att jag haft förmånen att få resa mycket och fått nya perspektiv. Jag har sett hur mycket lidande det finns i världen, människor och djur som far så illa att hjärtat går sönder. Människor som inte äger mer än kläderna de har på sig. Barn som växer upp med helt andra förutsättningar än du och jag fått. Men jag har också sett hur vacker världen är och hur mycket kärlek och omtanke som ryms här, vilket gett mig hopp.

“Jag påminner mig själv varje dag om vilken tur jag har i livet. Att jag är så otroligt priviligierad som är född i Sverige, att jag haft förmånen att få resa mycket och fått nya perspektiv.”

HJÄLP ATT TA SIG UPP

Att beteendet som Lisa hamnade i är så vanligt visar dock på hur svårt det är att stå emot de där känslorna av att inte räcka till och att inte duga som man är. Vi lever i en hård värld, där vi ständigt döms och lär oss att döma varandra, istället för att mötas och söka förståelse. Där framgång mäts i hur mycket pengar du har, hur snygg du är, hur många följare du har och så vidare. Hela samhället är ju faktiskt uppbyggt så och vi matas ständigt med att vi inte ska vara nöjda, säger Lisa.

– Vi får ju hela tiden höra att vi inte är bra nog och att vi behöver något hela tiden. Något som kommer göra oss lite snyggare, lite mer framgångsrika, lite gladare, lite populärare. Vi blir matade med hur vi ska se ut och vad vi ska ha på oss. Att vi ska vara sexiga, smarta, duktiga i skolan och göra karriär. Vi ska vara så lyckade hela tiden. Vi lever i en värld som lär oss att ständigt söka lyckan utanför oss själva istället för inom oss.

Lisa påminner sig själv varje dag om att vara tacksam, både för det lilla och det stora, och ofta om sådant som hon alltid tidigare tagit för givet.

– Jag känner tacksamhet över min familj. Att jag har ett tryggt hem. Att solen värmer i ansiktet. Att få dricka ett glas kall juice på morgonen. Att få andas in frisk luft. Att kunna ta en dusch. Att jag aldrig behöver gå hungrig. Jag tror att man ständigt måste påminna sig själv om allt fantastiskt man har och sluta fokusera på allt man inte har. Att vi måste skifta fokus generellt från att ständigt sträva efter mer, till att lära oss landa där vi är och i det vi har. Påminn dig om att vara tacksam för allt du har och ändra på det du inte känner dig nöjd med.

Lisa är också tydlig med att ingen ska känna skam för att behöva söka hjälp för att bli fri från en ätstörning eller en annan form av självskadebeteende. Ibland är det enda sättet att kunna ta sig upp menar hon:

– När man är längst nere på botten behöver man ofta hjälp. Vissa saker hade jag inte klarat på egen hand, andra saker har jag behövt jobba länge med och inse själv på mitt eget sätt och i min egen takt. Det gör ont att förändras men det är också då, i de tunga perioderna i livet, som vi verkligen kan växa, när vi fortsätter fast vi inte ser hur eller hurdana vi ska komma ut i ljuset igen.

Lisa tror också att det är viktigt att inse att det är okej att må dåligt ibland, att allt inte kan vara så himla bra jämt. Svårigheter kommer att komma, vare sig man vill eller inte, men i många fall kan de leda till något bra.

– Det jag ser som väldigt positivt med mina mörka tider är att de gett mig en otrolig förståelse och empati för andra. Det har gett mig tron på att förändring är möjlig. Även om det känns hopplöst för stunden vet jag att det inte alltid kommer vara så. Våga tro. Var inte rädd för att må dåligt. Var inte rädd för din ångest. Du kommer ta dig igenom den. Och be om hjälp! Bördor är lättare att bära tillsammans.

Text: Emma Samuelsson

LÄS OCKSÅ Dana Falsetti: “Lev livet istället för att jaga kilon”
LÄS OCKSÅ Sam Rudra Swartz: “Låt inget störa din inre frid”

Sara Valfridsson

Sara Valfridsson

Chefredaktör
sara.valfridsson@dohi.se 0470-76 24 00

Lämna en kommentar

Hantering av personuppgifter

Denna sida använder information som kan kopplas till dig som besökare, för att förbättra och anpassa upplevelsen. Mer information finns i våra användarvilkor. Läs igenom informationen och klicka nedan om du samtycker.