Hantering av personuppgifter

Denna sida använder information som kan kopplas till dig som besökare, för att förbättra och anpassa upplevelsen. Mer information finns på https://yogaworld.se/anvandarvillkor/. Läs igenom informationen och klicka nedan om du samtycker.

Yoga World
Annons
Annons
Annons
Möt

Yogalärare i rullstol

För två år sedan vaknade Anna Scholtz en morgon och kunde inte röra benen. Sedan den dagen har hon omvärderat mycket – och förstått vidden av hur yoga kan hjälpa en människa.

Anna skrattar lätt, har mörk humor och en energi som smittar. Hon berättar att hon känner sig lycklig och fylls med rus av tacksamhet nu, på ett sätt hon aldrig upplevde innan den där morgonen för drygt två år sedan då hon, helt utan förvarning, vaknade och inte kunde röra benen.

– Jag hade fått en stroke, en del av ryggraden hade dött. Jag hade fortfarande känsel i benen, men de gick inte att röra – alls. Jag har aldrig känt mig så ensam, som att jag var helt övergiven. Till och med min egen kropp hade övergett mig. Det var som att världsalltet släppte taget och bara lät mig falla.

Yoga och meditation hade funnits med henne i många år, men i den stunden, när hon rasade mot det svarta fanns det ingenting som kunde mildra smärtan.

– Mitt i livskrisen var jag lika sårbar och förtvivlad som vilken annan människa som helst. Men jag visste samtidigt att i yogan och meditationen hade jag redskap som skulle kunna hjälpa mig.

Hon beskriver hur det kändes som att hon numera bara existerade från naveln och upp, hur hon hatade sina ben och inte ville erkänna dem som en del av sig själv.

Annons
Annons

– De var odugliga, fula och fel… Att tänka så om sig själv gör kroppen ledsen.

Men sida vid sida med smärtan och sorgen fanns stunder och människor som höll henne flytande. Anna berättar om sin yogalärare Sky Akasha som kom till sjukhuset, släpade med henne ut till ett träd och sa: ”Titta på det här trädet, så vackert och starkt det är. Se på rötterna. Nu när du inte kan gå, odla dina rötter.” Och den unga kvinnan Hanna Lucia Persson som kom till henne utan att hon bett om det, för att ge henne healing.

– Hon brukade lägga sina händer på mig, och gång på gång var det som att hon drog upp mig ur de värsta slukhålen och fick mig att flyta ovanpå. Hos yogisar fanns generellt en annan förståelse och en accepterande inställning som jag behövde. De fick mig att våga tänka att allt inte måste vara bara skit för att det här har hänt. I många andra situationer kunde jag ta på andra människors ångest. Deras blick på mina ben som inte kunde röra sig var panikartad. Jag fick hela tiden påminna mig om att den där smärtan är din, inte min, säger Anna och berättar vidare om när hon skulle ringa sin yogalärare Mehtab Benton och berätta om olyckan.

– Han var precis tvärtom, ”Ahaaa, Ganesha is playing with you” sa han och la till ”det kommer inte vara för alltid, så lär dig allt du kan av det här nu och se det som en gåva”. Jag levde länge på den inställningen och de orden.

Och faktum är… att det som kändes som världsalltets största svek, numera är något Anna inte skulle byta bort.

– Jag minns att jag ett år efter stroken tänkte, om någon skulle ringa mig nu och säga ”vi kan spola tillbaka tiden så får du välja om du vill bli gångare igen” så skulle jag inte välja bort detta. Jag  har tagit mig genom mitt livs mörkaste svärta, men också fått upplevelser, möten och känslor av tacksamhet jag aldrig hade fått uppleva som gångare. I början var jag livrädd att inte accepteras. Men mina rädslor som yrkeskvinna, människa och yogalärare har förvunnit. Som yogalärare är jag till och med bättre nu. Som livskamrat och sexuell varelse finns dock fortfarande rädslor kvar. Jag tänker att det krävs en del av en man för att han ska våga närma sig mig. Att han måste ha gjort upp med mycket av sin egen rädsla för att våga uppvakta en kvinna med ett så tydligt fysiskt handikapp. Men han finns kanske, därute nånstans. Och han är så varmt välkommen.

51-åriga Anna Scholtz är, förutom kommunikatör på Lunds kommun, yogalärare och gongmästare. Hon anordnar även yogaretreat för rullstolsburna.

Hur har yogan hjälpt dig genom detta?

– Framför allt har den hjälpt mig att inte förlora den mentala kontakten med benen. Om man förlorar en kroppsdel eller dess funktion finns en stor risk att man stryper kontakten med den delen av kroppen. Man vill inte veta av det sjuka så man klipper bort det mentalt. Jag besökte en gång en klass på Ängsbacka där yogaläraren Annki Warberg pratade om att känna kontakt med sin livmoder, oavsett om man hade den kvar eller inte. Att energin från livmodern ändå vilar där inne. Det fick mig att komma ihåg att även om mina ben inte fungerar, så finns de kvar. Jag kan fälla mig framåt och lägga pannan mot knäna, även om huvudet rent fysiskt fortfarande är en halvmeter upp i luften. Sedan hjälper yoga såklart även fysiskt. Höftböjarna blir korta och ryggen krum av att sitta mycket.

”När du blir handikappad och möter människor innebär det första mötet mycket rädsla och ångest. Det var väldigt ovant för mig och det tog tid att lära mig att tänka ‘Okej, det här är DIN rädsla, förlåt att jag väcker den i dig, men om vi ses igen så kommer den att minska. Jag är ledsen över detta, men också trygg med att det är din rädsla och inte min’”, säger Anna.

Tänker du på framtiden? På huruvida du kommer att gå igen?

– Det här är mitt liv nu och det är såhär det ska vara just nu. Jag har fortfarande vänner som kan säga ”jag drömde om dig och att du gick”. Förr brukade jag hålla fast i sådana uttalanden som snuttefiltar, men inte längre. Ibland när jag tänker ”om jag kunde gå så skulle jag resa hit eller dit” så brukar jag tänka ”du kunde gå i 48 år, men gjorde ändå inte hälften av allt du pratade om”. Det är kanske en absurd gåva, men när du inte kan gå så krymper världen lite och vet du… det är lite befriande.

För oss med stora egon och höga prestationskrav går det att finna vila i att vissa saker faktiskt inte går att göra.

Jag kan slappna av mer. Jag har slutat ha koll på min progression. Jag ville leva, inte bara sträva framåt. Källan med tips man får efter att ha varit med om det jag har varit är outsinlig. Men jag bara känner ”don’t try to fix me, i am broken, perfectly broken”. Det är klart att jag vill göra min kropp glad, ta hand om den och våga utmana den, men jag behöver inte fixas.

Hon är tyst en stund (en ganska kort stund, Anna är en kvinna med många ord och målande beskrivningar). Sedan säger hon:

– Det är som att jag äger en helt ny tacksamhet nu. Om jag fikar med någon som också har en skada kan småsaker som att kunna röra på ett pekfinger frambringa jubel. Glädjen över att återerövra livet hjälpte mig att läka sorgen. Att känna uppriktig tacksamhet och acceptans är väldigt fina och sköna känslor.

Text: Erika Kits Gölevik Foto: Shay Peretz 

LÄS MER Yinyoga och fascians magiska kraft
LÄS MER Sam Rudra Swartz: “Låt inget störa din inre frid”

Sara Valfridsson

Sara Valfridsson

Chefredaktör
[email protected] 0470-76 24 00

Lämna en kommentar