Yoga som beroendeterapi

I sin bok Yoga for Life, A Journey to Inner Peace and Freedom skildrar Colleen Saidman Yee hur hon blev beroende av heroin. Här berättar hon om sin kamp mot drogerna och varför yoga kan vara ett kraftfullt beroendeterapeutiskt verktyg.

”Jag var väldigt ung och hade varit med om en ganska allvarlig olycka som resulterat i en skallfraktur. Min hjärna fungerade inte riktigt som den skulle efteråt, och jag var otroligt frustrerad över detta. Innan hade jag kommit ihåg precis allt, och kunde memorera låttexter utantill. Efter olyckan ändrades allt. Mina betyg försämrades och jag började glömma saker. Därför letade jag efter ett sätt att fly verkligheten, och bland det första jag testade var löpning.

Jag sprang och sprang och medan jag befann mig i rörelse hände det att jag inte längre kände någon smärta – varken fysisk eller emotionell sådan. Sedan började jag att be, vilket uppslukade mig på ett sätt som påminner om hur man kan förlora sig i ett mantra – men effekten var bara tillfällig. Jag hade börjat röka marijuana och hasch i high school, och därifrån gick jag vidare till heroin, som verkade vara lösningen på alla mina problem. All smärta bara försvann i tomma intet. Det var kärlek vid första ögonkastet.

“Jag kan inte fortsätta så här eftersom jag sårar människor i min närhet.”

Kruxet var att jag var tvungen att få mina fixar regelbundet för att hålla kvar känslan, vilket gjorde mig beroende trots att jag inte insåg det själv. Jag kunde fortfarande sköta mitt jobb, så jag var vad man kan kalla en fungerande missbrukare – tills allt började handla om hur jag skulle kunna skaffa nästa fix. Helt plötsligt kändes jobbet inte lika viktigt längre. Mina minnesluckor kunde vara i flera dagar, under vilka jag gjorde alla möjliga typer av dumheter. En dag ringde min pappa mig mot slutet av en tre dygn lång minneslucka, då jag låg på en oktagonformad vattensäng med gula lakan. Jag svarade i telefonen och han sa att jag var tvungen att vara med på min brors examen samma dag. På något sätt lyckades jag ta mig dit, men jag var fortfarande hög som ett hus. Jag fick ta stöd mot väggen för att inte trilla omkull och jag var väldigt olämpligt klädd.

Det var då min familj förstod att jag var illa ute. Själv insåg jag det inte – inte förrän jag kom till New York. Min pappa ville få in mig på en rehabklinik, så jag rymde till New York och på ett sjabbigt hotellrum kom jag till insikt om att mitt  beroende hade blivit fysiskt. Jag behövde heroinet för att överhuvudtaget kunna fungera. Jag tror att man måste komma till den punkten för att kunna bli ren. Man måste korsa en slags gräns och tänka: ”Jag kan inte fortsätta så här eftersom jag sårar människor i min närhet.” Så jag avgiftade mig själv och har inte rört droger sedan dess.

LÄS MER: Colleen Saidman Yees fantastiska resa

YOGANS ROLL I TILLFRISKNANDET
Sanningen är att jag inte hade upptäckt yoga ännu vid den här tidpunkten, men sedan dess har jag fått förmånen att jobba med flera tillfrisknande narkomaner som blivit hjälpta av det. Jag tror att yoga skapar en sorts intimitet med den egna kroppen, vilket ökar välbefinnandet. Det tvingar dig också att sitta ner och verkligen tänka på allt det du försöker fly från – något som får dig att inse att någonstans mitt i allt kaos finns det ett lugn. Det behöver inte handla om något så pass allvarligt som heroin, utan vi är alla beroende av olika saker på olika sätt. Exempelvis så har jag något av ett chokladberoende!

Men hur litet eller obetydligt beroendet än tycks vara, så är det fortfarande något som din hjärna eller kropp kräver för att du ska kunna fungera normalt och må bra. Många gånger yttrar sig begäret genom att man mal och biter ihop med underkäken, men man kan också se det på höftrörelserna och det ofta lite oroliga beteendet. Utifrån dessa symtom utformar jag mina yogaklasser. Människor med ett beroende behöver röra på sig – de kommer inte bara att ligga i savasana och vara nöjda med det. De behöver få göra rörelser som lugnar käkarna och höfterna, och det är dessa två områden som jag främst inriktar mig på, samt diafragman som jag också tror spelar en viktig roll.

“Till slut blir hela livet en lögn och man blir riktigt bra på att ljuga, men när man utövar yoga känns lögnerna i hela kroppen.”

Jag använder mig bland annat av lejonet för att öppna och stänga munnen, och krigaren av uppenbara skäl. När vi väl kommer till savasana, så får deltagarna ligga med tyngder på kroppen för att känna sig omslutna och tröstade, men också grundade mot marken. Ibland gillar de inte det, och då måste man hålla koll på deras ansikten och händer för att se så att de inte blivit ännu oroligare. I sådana fall är det bara att ta bort tyngderna. Ibland rullar jag över dem på sidan och lägger mina händer på deras ryggar, vilket många gånger får dem att börja gråta.

Ett beroende är nämligen starkt förknippat med skam och känslan av att behöva ljuga för alla i ens närhet. Till slut blir hela livet en lögn och man blir riktigt bra på att ljuga, men när man utövar yoga känns lögnerna i hela kroppen. Det känns helt enkelt inte bra längre. Därför tror jag inte att det finns något bättre sätt för en tillfrisknande narkoman att återigen bli en hel människa på än att ägna sig åt yoga.”

LÄS MER: Kundaliniyogainstruktören Carolyn Cowan om yoga och missbruksproblematik
LÄS MER: Tony – från gäng till yoga