Drömmen är tydlig, planerna genomtänkta och upplevda tusen och åter tusen gånger. Kroppen reagerar fysiskt i en
blandning av iver, nervositet och illamående. Det är dags att våga, och följa hjärtat.
Vi har alla varit där, i tankarna att ta klivet ut i det okända. Att avsluta en relation, börja på nytt jobb, hoppa fallskärm, våga gå fram till en ny kompis, starta upp ett spännande projekt. Så spännande och så nervskakande att kroppen får fysiska reaktioner. Hjärnan går på högvarv, vi får fjärilar i magen, hög puls och tanketornados. Reaktionerna kommer från den tiden då vi faktiskt riskerade livet om vi var för våghalsiga. Som i filmen Croodarna där varje saga om den lilla tigern slutar med att den dör, en daglig moralläxa till familjen tänkt att avskräcka dem från att utforska, testa, våga. I vårt samhälle finns inte de farorna längre, men vi målar upp livshotande scenarion som får fight or flight-systemet att sparka bakut.
LÄS MER: Våga yoga
SIGNALERNA ÄR INTE bara användbara för överlevnad, de fungerar lite som en check att jag verkligen har förberett mig ordentligt för att ta det där stora steget. Säga upp mig för att följa drömmen, skriva körkortsteorin eller tränat ordentligt för det här loppet? Vissa tillfällen vill vi mer än vad vi är redo för och behöver ta ett steg tillbaka, behöver planera, förbereda, ge det tid. Men oftast är det tvärtom. Vi förminskar oss själva, lägger krokben innan vi ens hunnit komma ur startgroparna. Jag vet inte om det är på grund av dålig självkänsla eller en inneboende rädsla för att misslyckas. Men det är som att vi väntar på att någon, kanske vi själva, ska ge tecken för att vi är helt redo för äventyret. Som en slags garanti att vi kommer att lyckas med det vi åtar oss. Sanningen är mer att oavsett hur väl förberedd du är kommer utgången aldrig vara hundra procent garanterad. Och om du ska vänta tills du är redo kommer du aldrig komma till skott. Ibland måste du bara göra’t.
LÄS MER: 4 ursäkter att göra slut med
FÖR MIN DEL har det här året handlat om att samla mod till mig att våga lita på min kunskap. Och att den, men framförallt jag, är tillräcklig för att hålla egna yoga-workshops för yogalärare nu i höst. Ännu mer mod har det krävts för att lansera en 200 timmars yogalärarutbildning som börjar i februari 2018. Kanske anmäler sig ingen, kanske blir det väntelista. Jag har ingen aning, och tar just nu klivet ut i det okända. Drömmen är tydlig, planerna genomtänkta och upplevda tusen och åter tusen gånger. Kroppen reagerar fysiskt i en blandning av iver, nervositet och illamående. Det är dags att våga, och följa hjärtat.
Krönika av Veronica Jäderlund
