Föreställ dig ett rum fullt av yogis och yoginis, stående med slutna ögon på sina mattor. De väntar. Gradvis börjar saker hända. Vissa av dem går in i ännu djupare stillhet. Vissa börjar göra subtila, smidiga, rytmiska rörelser. En kvinna längst fram i salen låter fingrarna bilda en snabb mudrasekvens. En ung kvinna låter ryggraden röra sig i ryckiga rullningar. En man i mitten av salen har ställt sig i trädet och fortsätter stå där när minuterna tickar på. Utövarna är i sina egna processer, utan att lägga märke till någon annan. Det här är spontanyoga.
”Jag säger inte att det alltid är lätt”, säger Sarah, en av yogalärarna på Zenways. ”Men när jag väl når den magiska platsen så känner jag mig fullständigt levande. Min kropp, mina känslor – allt flödar och jag känner mig som ett med universum.”
Vill du hellre läsa artikeln i tidningen? Beställ via tidningardirekt.se.
Spontanyogan uppstod (passande nog) spontant för mig i 20-årsåldern när jag bodde på ett munkkloster. Livet var allt annat än spontant. Fokus låg på hållning och linjering såväl i meditation som i rörelse, och även i det dagliga livet. Vi hade nästan inget privatliv – jag bodde med de andra unga munkarna i meditationsalen på en två kvadratmeter stor yta där jag både sov, mediterade och åt.
Fokus för meditationen låg på att sitta blick stilla i tystnad, så efter ett tag började min kropp utveckla ett enormt behov av att röra på sig. Jag började passa på att röra mig när jag var ensam; i badrummet, i skogen, överallt där jag kunde vara ensam och bara låta det hända. Och något hände verkligen. Spänningarna släppte; gamla blockeringar släpptes fria; minnen och känslor steg upp till ytan och renades.
“Jag förundrades över min kropps visdom, att den visste exakt hur den skulle röra sig för att ge mig det jag behövde.”
Och resan fortsätter. Från då tills nu – en tidsperiod på över 25 år – så har den här spontana rörelsen fortsatt att vara en del av mitt liv. För mig kompletterar den här formen av rörelse som skapas inifrån och ut mer traditionell yoga, där rörelsen snarare skapas utifrån och in, perfekt. ”Yoga tros härröra från de spontana rörelser som uppstod hos erfarna meditationsutövare”, skriver yoga- och meditationsläraren Betsy Rabyor i en diskussion om förhållandet mellan dessa två sätt att närma sig asanas. ”Med andra ord kom yogapositionerna till efter hand som ytterligare ett verktyg för att uppnå ett spirituellt uppvaknande.”
Genom åren har jag upplevt vilken stark läkande effekt den här typen av spontan rörelse kan ha, och jag är inte den enda. I den vetenskapliga tidskriften Journal of Authentic Movement & Somatic Inquiry beskriver psykoterapeuten och yoginin Joan S Harrigan det som att den här typen av spontan rörelse kan rena det subtila systemet från gifter i form av negativa tankemönster. Enligt det här synsättet går traumatiska upplevelser djupt in i vårt system och lagras i våra molekyler, muskler och organ.
LÄS MER: Tipsa Yoga World om ditt smultronställe
SPONTAN LYCKA
Men den här typen av spontan rörelse hjälper inte bara till att läka oss, den gör oss även lyckligare. Under min tid i Japan tog min lärare Shinzan Roshi mig till berget Iwatakisan där den berömda zenmästaren Hakuin på 1600-talet tillbringade nästan två år i ensamhet. Hakuin har beskrivit sina upplevelser från den här tiden:
”Många gånger hände det att jag hoppade upp och jublande dansade runt, omedveten om allt annat. Och när det gäller sittande meditation så är det något som då och då bör inkludera skrattanfall som slutar med att du skrattandes rullar runt på marken hållandes om magen. Och när du kämpar för att sluta skratta och komma på fötter igen så ska det sluta med att du faller ner på knä igen på grund av att skrattanfallet återigen kommer över dig.”
Hakuins text fortsätter med att förklara att han efter sin tid som eremit aldrig kände rädsla igen under återstoden av sitt liv. Som ung munk hade min lärare Shinzan Roshi också praktiserat på ett liknande sätt, ensam på det här berget, och han ville att jag också skulle få dela den upplevelsen.
“I den moderna världen kanske den mest framstående utövaren av spontanyoga var Swami Kripalvananda (1913-1981).”
Känd för att tillbringa 10 timmar om dagen i spontanpraktik, undervisade Kripalvananda i stor utsträckning i USA, där Kripalu Yoga Centre och Kripalvananda Yoga Institute idag fortfarande bär hans namn. Så här beskriver swamin sina upplevelser av spontanyoga: ”Den här spontana dansen har två faser, en yttre och en inre. Först har dansen yttre rörelser. De här rörelserna upphör gradvis tills den yttre stillheten är total. Men dansen fortsätter på insidan.”
LÄS MER: Var din egen guru
HISTORIEN OM NARADA
För att illustrera det här har framstående yogis som Sri Aurobindo, Swami Vivekananda, Ramakrishna och många med dem berättat olika varianter av en historia om Narada, en vis indisk man som ansågs stå i direktkontakt med himlen. En gång vandrade Narada genom skogen och fick syn på en yogi som satt under ett träd så stilla att en myrstack hade växt upp runt omkring honom.
Yogin kände igen Narada och ropade honom till sig: ”Narada, skänk mig din välsignelse. Fråga gudarna hur länge det dröjer innan jag når upplysning.” Narada lovade att göra så och fortsatte sin vandring. Kort därefter stötte han på en annan yogi. Till skillnad från den första yogin så dansade denne runt, jublande glad, till en rytm som verkade komma inifrån honom själv och samtidigt var i total samklang med den omgivande naturen.
”Narada!” ropade han skrattande. ”Skänk mig din välsignelse.” Även denne yogi ville veta hur länge det skulle dröja innan han nådde upplysning. Narada lovade att rådfråga gudarna och vandrade vidare. En tid senare kom Narada återigen vandrande på samma skogsstig. Han stötte på den första yogin, som fortfarande satt kvar, omgiven av myrstacken. ”Hur länge måste jag vänta Narada? Hur länge?” frågade han. ”Jag har rådfrågat himlen å dina vägnar”, svarade Narada. ”Det kommer att ta fyra livstider innan du uppnår upplysthet.” ”Fyra livstider!” utbrast yogin. ”Jag har suttit här i stillhet år efter år. Jag förbannar himlen!” Och genom sin ovilja och ilska slungade yogin sig själv till helvetet.
Narada vandrade vidare och stötte på den dansande yogin. ”Hur lång tid tar det Narada?” ropade yogin. ”Säg mig hur lång tid det tar!” ”Jag har rådfrågat himlen å dina vägnar”, svarade Narada. ”Blicka upp mot löven på trädet du dansar under – så många liv krävs för att du ska bli upplyst.” ”Så fantastiskt!” utbrast yogin. ”Det innebär att jag har all den här tiden till att dansa vidare.” Och direkt fann han sig omfamnad av himlen.
Hoppas den här sagan kan inspirera dig i din spontanyoga – lycka till!
Text: Julian Daizan Skinner Foto: Elizabeth Boyle Yogi: Rebekah Knight
LÄS MER: Phoenix Power – res dig från din aska
LÄS MER: Mysig yogasaga för dig och dina barn
