Yoga World
Annons
Annons
MötPlus

Med yogan genom sorgen

Carolina Molses dotter Anna blev sex år. Bara att läsa den meningen får det att knyta sig i magen, men det är den verklighet Carolina och hennes familj levt med sedan april 2013 då Anna dog i cancer.

Carolinas berättelse om Anna blev så småningom till boken Med oss någon annanstans, där hon skriver öppet och ocensurerat om chocken, frustrationen, sorgen och livet när det inte blir som tänkt. Bokprojektet påbörjades ganska snart efter Annas död, Carolina gick en skrivarkurs och boken kom ut för första gången 2015 under namnet Sagan om Anna. I Med oss någon annanstans har Carolina lagt till ett nyskrivet kapitel om hur livet ser ut fem år efter Annas död.

– Den känsla jag vill ska dröja sig kvar hos läsaren är kärlek, att det går att försonas med sin sorg, säger Carolina, som på Bokmässan i Göteborg fått uppleva hur personer som plockat upp boken lika snabbt lagt ifrån sig den och snabbt skyndat därifrån när de insett vad den handlar om.

När jag läser boken om Anna kan jag liksom inte sluta hoppas på att det trots allt ska gå bra, att hon inte dör på slutet. För barn får väl inte dö, eller? Det knyter sig i mammahjärtat, en förlamande skräck sprider sig och jag vill helst bara kasta boken och springa därifrån. Till en plats där det aldrig händer något sorgligt och där barn inte kan bli svårt sjuka och dö. Men nu hände det. Det hände Carolina och hennes familj. Och det är det vi pratar om, när vi ses på ett undangömt fik i Göteborg en regnig dag i början av mars.

NÄR LIVET VÄNDER

Under sensommaren 2011 började Anna få problem med magen. Hon hade ont, magen växte i omfång, och i september gjordes ett första besök på sjukhuset. ”Förstoppning” löd beskedet från läkarna, och trots att Anna mådde allt sämre med upprepade läkarbesök stod de fast vid att det var den diagnosen som gällde. En resa till sol och värme i november ansåg läkarna skulle göra Anna gott, men istället var det där mardrömmen började. På läkarmottagningen på Teneriffa skakar läkarna på huvudet och undrar hur de svenska läkare som tidigare tittat på Anna överhuvudtaget har kunnat låta familjen ge sig ut och resa. Istället för sol och bad vid poolen blir det smärta och oro på en intensivvårdsavdelning. En tumör, tjugo gånger femton centimeter stor, upptäcks och cancerdiagnosen är ett faktum.

– Vi hade aldrig kommit i kontakt med cancer tidigare, det var ett okänt område för oss, så tanken på att Annas magproblem skulle kunna bero på cancer fanns bara inte, säger Carolina.

Att den svenska sjukvården heller inte kom på tanken, när den spanska motsvarigheten på en gång såg att något var väldigt fel, väcker frågor.

– Jag är inte bitter, det är bara så oändligt sorgligt, säger Carolina som nöjer sig med att konstatera att det troligtvis blev som det blev på grund av en kombination av bristande resurser och otillräcklig samordning, oerfaren personal och högt tryck på akutavdelningen.

Läkarna har heller aldrig kunnat ge något heltäckande svar på frågan om utgången hade kunnat bli annorlunda om Annas cancer upptäckts tidigare.

– Man måste vara så om sig och kring sig när det kommer till sjukvården idag. Talesättet ”man måste vara frisk för att vara sjuk” stämmer tyvärr lite för bra, säger Carolina och berättar att när diagnosen väl var ett faktum så kämpade hon och hennes man Peter för att Anna skulle få bästa möjliga vård.

– Vi var säkert både arga och påstridiga många gånger, men vad kan man annat bli när misstag sker gång på gång?

Så här i efterhand har Carolina förstått att Anna var nära döden redan där på Teneriffa, och när prognosen väl kom så var den tuff.

– Vi pratade aldrig om att Anna kunde dö, utan levde med förhoppningen om att hon skulle hamna på rätt sida procentsatsen, bli den som överlever.

Carolina började skriva för att bearbeta sorgen.

EN NY IDENTITET

Att Carolina ville ha en stor familj kändes självklart, och fram tills Anna blev sjuk hade familjelivet med tre döttrar som låg nära varandra i ålder känts lätt att leva:

– Jag identifierade mig väldigt mycket med bilden av mig själv som mamma till tre flickor, och det var först efter Annas död som jag förstod exakt hur mycket den bilden hade kommit att betyda för mig. Även Peter såg sig mycket som en flickpappa, berättar Carolina som efter uppväxten i Småland så småningom hamnade i Kullavik utanför Göteborg.

Vägen till familjeliv i Kullavik gick via studier i statsvetenskap och redovisning, och jobb såväl i Stockholm som utomlands. Peter träffade hon på en fest hos gemensamma vänner.

Annons
Annons

– Han visste direkt att han träffat sin blivande fru, för mig tog det lite längre tid, ler Carolina.

Idag har det hunnit gå sex år sedan Anna dog. Livet är annorlunda mot hur familjen hade tänkt sig det från början, Andrea har hunnit fylla 15, Linnea 9. Och så finns minstingen August, 3,5.

– Jag visste ju redan från början att jag ville ha en stor familj, och på något sätt kände jag mig stympad efter Annas död. Tanken var inte att ersätta Anna, men nånting saknades, säger Carolina som länge såg sig som en ”flickmamma” men nu alltså får uppleva hur det är att även vara mamma till en pojke.

– Han är verkligen mammas lille prins, och det är otroligt spännande att få följa med i hans utveckling!

Anna var en omtyckt kompis och en kärleksfull syster.

ATT MÖTA SORGEN

Den som har förlorat någon får inte sällan ta ansvar även för andras sorg i mötet med andra människor. Carolina upplever det som att hon oftare möter en naturlig reaktion från män vilket kanske beror på att kvinnor direkt känner igen sig i mammarollen, får panik och så finns inget att säga.

– Det behövs inte så många ord, säger Carolina och berättar att den fråga hon allra helst vill ha är: ”Hur var Anna?”

– Då svarar jag att hon var glad och lättsam, ingen kunde skratta som Anna.

I boken skriver Carolina om de samtal hon förde med sjukhusets kvinnliga präst under den vecka i mars 2013 då beskedet kom om att Annas cancer var obotlig. Med stöd i sin tro avfärdade hon uppfattningen om att det kan ligga en mening i ett barns död. Men däremot kan vi som går igenom detta skapa en mening i vår upplevelse.

Och samtidigt, hur lever man när man vet att man kommer mista sitt barn?

– När vi fick beskedet handlade det om att verkligen försöka leva i nuet och skapa en fungerande vardag med allt praktiskt och konkret som faktiskt måste göras även nu. Det enda vi visste var att vi ville vara tillsammans så mycket som möjligt, säger Carolina om månaderna mellan det att beskedet kom om att Annas cancer var obotlig och fram till hennes död.

YOGAN SOM ETT STÖD

Carolina började med yoga i januari 2013, det som skulle visa sig bli sista året i Annas liv.

– Det var en annan mamma som drog med mig på ashtangayoga klockan halv sju på måndagsmorgnarna. Jag hade ingen riktig bild av yoga innan jag började, mer än att jag tyckte det var en häftig träningsform. Dessutom var det ett gäng trevliga tjejer så det kändes rätt att haka på.

Carolina märkte snart att yogan gav henne ett fint verktyg i ujjayi-andningen som synkroniserades med rörelserna.

– Alla tar med sig olika saker från yogan, och för min del är det stora andningen. Den fungerade som meditation och gav mig ett lugn, säger Carolina som numera yogar och mediterar drygt 20 minuter varje morgon för att möta dagen med sitt bästa jag.

Carolina gillade ashtangayogan så hon fortsatte med den.

– Från början var yogan mer en prestationsgrej. Jag gillade bilden av mig själv som en yogaperson, säger hon och förklarar att fysisk träning blev enormt viktigt för henne under sista året i Annas liv.

– Tidigare hade jag ett väldigt tydligt ”prestationsjag”, säger Carolina.

Om det beror på Annas död eller att hon helt enkelt har blivit äldre vet hon inte, men idag känns kravet att prestera inte längre viktigt och hon har blivit en mer reflekterande person. Helt enkelt klivit ur de där prestationshjulspåren.

Löpningen var Carolinas andra stora grej och hon kände att yoga och löpning passade bra ihop. Samma år som Anna dog sprang Carolina både Lidingöloppet och sitt första maraton.

Carolina förklarar det som att hon blev väldigt självisk i sin sorg.

– Jag gick upp i bokprojektet, yogan och löpningen, medan Peter i sin tur är mer av en kapha-personlighet som mår bra när andra mår bra och därför lät mig vara.

Idag har Carolina lämnat den prestationsinriktade ashtangayogan bakom sig.

– Nu räcker det för mig att känna mig nöjd, jag har en mer avslappnad inställning idag – jag är trött på att jämföra yttre attribut och vill inte vara med i den hetsen. Samtidigt är det lätt hänt att tävlingsmänniskan i mig tar över, därför väljer jag att undvika sammanhang där jag vet med mig att det kan hända.

Carolina går på klasser på Yogayama i Göteborg där Tova Olsson, utbildad religionsvetare, är en av favoritlärarna. Det är yoga i de små sammanhangen som passar henne bäst för att inte prestationsjaget, den eldiga pitta-personligheten, ska gå igång för mycket.

Det har hänt att Carolinas man Peter föreslagit ”ska vi inte bara börja om någon annanstans”, men åren har gått och familjen har blivit kvar i Kullavik.

– Huset betyder mycket för våra barn, det symboliserar trygghet för dem. De verkar må bra idag, samtidigt som det är svårt att riktigt veta hur deras tankar går när det gäller Anna. Andrea sörjer en nästan jämnårig syster, medan Linnea mer var den som lekte med Anna, som alltid tog sig tid och hade ett fantastiskt tålamod med henne, säger Carolina och konstaterar att de i stort är lyckliga idag.

– Vi har lärt oss påminna varandra om hur sårbart livet är. Vi lyckas inte alltid, men vi försöker.

I boken beskriver Carolina det som att hon har fått en gåva av Anna: den universella kärlekens kraft, ett villkorslöst löfte av kärlek.

– Jag tänker att Anna genom sitt sätt att vara lämnar en gåva till oss att förvalta. Om du finns någonstans i universum och är med mig just nu tror jag att du skulle säga så här:

”Mamma, stressa inte. Mamma, njut av allt det vackra. Njut av blommor, sol, värme, vackra kläder, humor, av fart. Skratta mycket. Häng med människor som får dig att skratta. Kör din grej, bry dig inte om vad andra tänker, du är coolast då. Tänk mindre. Kör på. Spring snabbt, mamma. Lyssna på musik om du är ledsen, det gjorde jag. Var snäll, mamma. Och bry dig inte om dumma människor. Ta hand om mina systrar. Pyssla med dem. Det är du duktig på.”

Idag vågar Carolina och hennes familj se ljust på framtiden, med hoppet om att få leva ett bra liv och ha förmånen att få vara friska. Drömmen om att ge ut fler böcker finns där, hon har två manus färdigskrivna. Samtidigt är familjen noga med att verkligen leva i nuet, där segelbåten bidrar med en fin frihetskänsla, som hon beskriver det i boken:

”Ute på havet blåser dammet från land bort och allt det tunga försvinner, stannar kvar utom räckhåll i land, och vi umgås tätt tillsammans så som vi tycker om att göra, vår familj mot världen. På havet med hissade segel får värdsliga ting sina rätta proportioner. Jag upplever att du är med oss någonstans mellan himlen och havet, där bland allt det blå.”

En berättelse om att hitta vägar genom sorgen

Jag vill leva ett liv där alla känslor får plats."Sorgen efter Anna föder många frågor om livet. Vart är jag på väg och vad vill jag?" Carolina Molse berättar hur yogan varit ett verktyg för att tillåta sig känna & tänka efter. Dela gärna! Läs mer av Carolina här: yogobe.com/se/blog?search=carolina+molse

Geplaatst door Yogobe op Zondag 4 december 2016
Videoklippet där Carolina själv berättar om vägen genom sorgen har setts av många.

Text: Sara Valfridsson

LÄS OCKSÅ: Vänskap genom yogan
LÄS OCKSÅ: Vågar du trycka på paus?

Sara Valfridsson

Sara Valfridsson

Chefredaktör
sara.valfridsson@dohi.se 0470-76 24 00

Lämna en kommentar

Hantering av personuppgifter

Denna sida använder information som kan kopplas till dig som besökare, för att förbättra och anpassa upplevelsen. Mer information finns i våra användarvilkor. Läs igenom informationen och klicka nedan om du samtycker.