Glöm personbästan och ta dig tid att lukta på blommorna under dagens löprunda.
Jag brukade springa halvmaror. Jag sprang för att det var tänkartid, egentid. Jag var inte snabb, men jag var ihärdig. Kanske sprang jag även bort från något, från att vara den knubbiga, osportiga ungen som fick ge upp lagsport eftersom hon var så närsynt att hon fick bollen i ansiktet varje gång någon kastade den åt hennes håll. Jag sprang också för att jag gillade att äta och löpning verkade vara ett bra sätt att kompensera för alla de där kalorierna som slank ner. Men fötterna tog stryk, knäna värkte och jag sprang med en ständig känsla av att kämpa mig fram.
Med andra ord: det var sällan jag njöt av kraven på att ständigt springa längre och snabbare. Konditionsträning är visserligen livsviktigt om vi vill hålla oss friska, men den här hetsjakten var knappast en hälsosam livsstil. ”Jakt” är ett nyckelord här, men vad var det egentligen jag jagade när jag sprang? Den perfekta kroppen? Problemet är bara att en ”perfekt” kropp är något högst subjektivt, och de som verkar perfekta i andras ögon håller sällan med om det själva. Så jagade jag alltså vinnande tider – ett omöjligt uppdrag på grund av mina fysiska och anatomiska förutsättningar? Det hela var alltså dömt att misslyckas. Knappast rätt väg att gå om det man är ute efter är sinnesfrid.
SLUTA TÄVLA
För tre år sedan slutade jag springa. Det som utlöste det hela var min yogalärarutbildning. Många av oss på kursen sa att vi tillhörde löparnas skara och Sanjeev Bhanot, en av våra lärare, frågade en dag en elev varför hon sprang. Hon svarade något i stil med ”för att vinna”, ”förbättra mitt personbästa” och ”bli mer vältränad”. ”Och sen då?” frågade Sanjeev. Tystnad. Hon tänkte och kom med ett svar men han fortsatte pusha: ”Och sen då? Vad händer när du har vunnit, eller fått en bättre tid, eller blivit mer vältränad?” Alla vi löpare visste svaret: du sätter såklart upp ett nytt mål. Det ursprungliga målet, när det väl är uppnått, är aldrig nog. Vi befinner oss i en ändlös tävling med oss själva och andra. Och det handlar inte bara om löpning, utan om hur vi lever våra liv. ”Jag önskar att ni alla skulle sluta springa”, sa Sanjeev med ett leende. Jag tog honom på orden, och det var så skönt att släppa löpningen!
Hela mitt liv hade jag tävlat. Jag kammade hem stipendium i skolan, läste engelska vid Oxford och skrev för rikstäckande tidningar. Inget av det här ansåg jag vara någon prestation, jag såg bara begränsningarna hos min personlighet, mitt intellekt och min framgång. Kanske var det här en bidragande faktor till den depression jag led av i 17 år, som jag faktiskt började känna av vid samma tid som jag började med löpningen. Författaren Kate Armstrong var med om en liknande upplevelse, vilket hon berättar om i sin blogg. Men till skillnad från Kate, som tvingades ge upp löpningen efter ett sammanbrott, blev den avgörande punkten för mig att jag ”fick lov” av Sanjeev att lägga bort den där tävlingsinriktade alfapersonligheten. När jag inte längre sprang kom ett annat element av mitt ”jag” fram. Tidigare hände det att den tävlingslystna delen av mig gjorde narr av andras fysiska svaghet – jag dömde helt enkelt ut dem som lata. Nu när jag inte längre var på mig själv om att vara lat så slutade jag även att döma andra. ”Vad duktig du är”, tänkte jag om jag såg någon annan springa, utan att vare sig vilja haka på eller tävla med personen i fråga.
LÄS OCKSÅ: 6 positioner för en yogastark kropp
FINN BALANSEN
Under tiden fördjupade jag min yogapraktik. Inte för att bli ”bättre” eller kunna göra snyggare yogapositioner, även om det var frestande ibland, utan på grund av den sinnesfrid yogan skänker mig. Dessutom får jag energi till att hantera det som livet kastar åt mig, och blir tillräckligt lugn i sinnet för att uppskatta skönheten i vardagen. Även Kate Armstrong har blivit ”en yogafanatiker”. När jag intervjuade henne sa hon att hon dras till yogan på grund av ”den mentala balansen den för med sig, och för sättet som den sakta lär mig vara mindre tävlingsinriktad”. Nu när jag sitter här och skriver kan jag uppskatta de böljande molnen som drar ihop sig över bergen utanför mitt fönster. Samma sak gäller de intensivt gröngula maskrosbeströdda ängarna i dalen och korna som sakta vandrar förbi på stigen till nya betesmarker uppe bland kullarna ovanför mitt hus. Hur jag har lyckats? Yogan har lärt mig existera i nuet. Vårt lidande skapas av sättet vi interagerar med tiden: våra minnen (smrti) pockar på vår känslomässiga uppmärksamhet, samtidigt som våra förväntningar på framtiden framkallar ångest i nuet. Så hur ofta befinner vi oss i själva verket här och nu?
I ÖGONBLICKET
Nu vill jag verkligen lyfta fram att det här inte är en artikel som är kritisk mot själva löpningen – det kan verkligen vara en fantastisk träningsform! Några av mina hjältinnor, som långdistanslöparna Liz McColgan och Paula Radcliffe, är löpare, och jag älskar att se långdistansloppen under OS. Snarare är det en artikel om hur vi närmar oss löpning och varför vi gör det. Det som är avgörande är att vara i nuet, i ögonblicket, om och när du springer – inte att föreställa sig hurraropen på mållinjen redan innan du börjar springa, eller tänka ut alla möjliga sätt att misslyckas på. Jag mötte nyligen yogafotografen Elad Itzkin som frågade mig varför jag hade slutat med löpning. ”För att jag alltid satte upp mål för mig själv och alltid utsatte mig för orealistisk press.” ”Så varför inte fokusera på nuet i din löpning”, sa han. ”Ironiskt nog så kanske du upptäcker att du blir en bättre löpare.” Och jag tänkte, ja, varför inte? Så under de senaste månaderna har jag börjat om med löpningen. Inte regelbundet, inte ofta – och jag mår inte dåligt över det. Jag springer när jag känner för det. Ibland barfota. Ofta tar jag pauser för att beundra utsikten, göra solhälsningar, klappa hunden eller bara hämta andan. Kanske är jag inte en snabbare löpare, men jag är definitivt en lyckligare sådan.
TA IN ALLT
Samma sak är det med livet. Det krävs en viss envishet för att gå när alla andra springer; att stanna och dra in doften av nyklippt gräs och känna solen i ansiktet. Det krävs en viss envishet och styrka för att inte dras in i liv av konkurrens – och vad är det egentligen vi konkurrerar om? Låt inte livet äta upp dig; det ska vara tvärtom: en delikat, tankfull tugga i taget. Det är yoga. Så, om du springer en runda idag, fokusera på nuet, på själva resan snarare än målet. Utsikten, den friska luften i dina näsborrar, dina fötters rytm, glädjen i att ha en kropp som fungerar – och det faktum att resan kommer ta dig någonstans dit du kan stanna, ställa dig i trädets position och känna din fysiska och känslomässiga koppling till världen runtomkring dig.
Text: Zoë Plöger
LÄS OCKSÅ: Byt ut vanor mot variation och gör din kropp en tjänst
LÄS OCKSÅ: Yoga handlar inte om hur du formar din kropp – utan hur du formar ditt liv
