Yoga World
Annons
Annons
Hälsa

Kroppen, yogan och störningen

När Anna Nygren var 13 år blev hon inlagd på sluten psykiatrisk klinik för anorexi. Då hade hon redan varit sjuk länge. Här berättar idag 28-åriga Anna själv om sin väg tillbaka.

Jag var inte ens sju när jag lärde mig att jag kunde reglera mitt mående genom ätande, eller icke-ätande. Jag var inte ens sju när jag visste att en smal kropp, i samhällets – i allas – ögon, är bättre än en tjock. Jag visste det och alla andra flickor visste det. Jag visste att kroppen aldrig kunde vara annat än farlig för mig, om den inte svältes och kontrollerades kunde den ta över. Jag skulle svälla ut i kroppslighet och aldrig mer bli liten igen. När jag blev inlagd hade jag helt slutat äta. Sedan ett par månader hade jag bara fått i mig flytande föda, jag drack varm O’boy och buljong. De senaste dagarna hade jag också slutat dricka. Det var nyårsafton när jag svimmade i duschen och pappa bar in mig på akuten. Sedan dess har jag aldrig riktigt kunnat fira de nya åren. När jag skulle bli frisk fortsatte kroppen att vara ett problem. Jag kunde inte acceptera att den fanns. Jag hade blivit besatt och tvångsmässig kring rörelse. Jag kunde inte stå stilla utan hoppade konstant på stället. När jag tvingades sitta eller ligga ner sparkade jag med benen. Jag som aldrig varit arg eller bråkat innan började slå på vårdare.

Det var när jag fyllde fjorton sommaren efter detta som yogan kom in i mitt liv. Eftersom jag bodde i en liten håla på landet så var det via en bok. Min mamma hade köpt den och hon läste instruktionerna högt medan jag övade på att röra min kropp sakta, andas, vara stilla i positionerna. Jag tror på många sätt att yogan var det som fick mig att bli bättre. Jag lärde mig rörelser och andetag. Min kropp blev en sak som kunde göra saker. En sak som kunde göra annat än att svälta, en sak som inte bara var farlig. Sedan dess har yoga funnits i mitt liv. Jag har botat panikångest på flygplatser med yoga. Jag har gett min kropp mening med yogan. Jag har andats genom yogan. Jag har blivit besatt av Youtube-yogis och låtit deras amerikanska röster lugna mig i stress, söva mig vid sömnlöshet, trösta mig vid sorg. Jag tänker att yoga är en fantastisk grej när det kommer till ätstörningsbehandling. Min liksom störda grundinställning, att jag inte kan acceptera att jag har en kropp, att jag är en kropp, kan behandlas genom att kroppen i yogan får en funktion. Både genom att jag lär mig röra mig, att jag känner att kroppen kan göra saker, att den är stark och vig, och genom att jag kan känna genom det som kroppen rör – det fysiska blir liksom en väg till det mentala.

RIKTLINJER SOM STJÄLPER

De senaste åren har dock en ny störning kommit in. Den gör mig ledsen. Genom yogan har jag blivit starkare och vigare, så pass mycket att detta blivit ett mål i sig. Jag har glidit in i en strävan efter att bli fysiskt bättre. Min kropp som ett verktyg har blivit något som hela tiden måste förbättras. Yogan, som en gång tog mig ur ätstörningen, har nu fört mig in i den igen. Jag tänker att detta är något som inte bara drabbar mig. Det finns en sårbarhet och en triggande punkt i yogan. Yogan blandar ju en gammal medicinsk, delvis religiös, syn på mat. Vissa livsmedel ska undvikas och andra intas. Mat ska ätas på vissa tider och undvikas på andra. Detta kombineras med att yogan blivit en västerländsk hälsogrej, där dieter kombineras med tradition. På så sätt blir yogan dubbelt utsatt, och dubbelt bestraffande. Maten kan aldrig vara neutral. Till detta kommer ett fokus på kroppen, som lätt blir hetsigt. Särskilt i mer fysiska former av yoga. Det fysiska, att kroppen kunde ha en funktion, var det som hjälpte mig, men samma sak är också det som stjälper mig. Jag tror att detta är något som måste synas. Pratas om. Jag är cirka 100 % säker på att jag inte är ensam. Nu försöker jag ta mig ur ett anorektiskt återfall. Jag försöker hitta tillbaka till styrkan i yogan, andningen, känslan. För jag tror fortfarande att yogan kan vara min räddning. Jag behöver bara hitta rätt sätt.

Annons
Annons
Anna Nygren.

HUR MÅR DU IDAG?

– Jag mår bättre nu än vad jag gjorde för ett år sedan när jag var riktigt dålig. Men jag är fortfarande inte frisk eller fri från ätstörningar. Jag försöker att må lite bättre för varje dag som går.

VAD GÖR DU KONKRET FÖR ATT MÅ BÄTTRE?

– Jag försöker att vid varje måltid tänka att jag behöver äta för att kunna göra allt jag vill göra. Jag går också i behandling på en ätstörningsklinik. Jag skriver också mycket för att sätta ord på mina tankar, och för att inte fastna i ätstörda mönster utan minnas att jag har en feministisk syn och analys kring hur kroppar bedöms i samhället, minnas att jag tycker alla kroppar har samma värde, och att detta gäller även min egen.

FINNS DET NÅGOT DU INTE GÖR?

– Jag försöker undvika kontakt med dieter, eller så granskar jag dem mer kritiskt. Även väldigt träningsinriktade sammanhang försöker jag undvika, för att inte komma in i en destruktiv prestationsspiral. Men, som jag skriver i krönikan, det är svårt!

VILKET RÅD SKULLE DU VILJA GE TILL NÅGON SOM BEFINNER SIG I EN LIKNANDE SITUATION SOM DU GJORDE NÄR DU UPPTÄCKTE YOGAN?

– Att hitta en yogaform som är ”snäll”, och ett bra sammanhang, en studio som inte är hetsig. Och att fokusera på att hitta något som känns bra i kroppen, inte något som en måste bli bra på.

Text: Anna Nygren och Sara Valfridsson

LÄS OCKSÅ: Att gå från att hata sin kropp till att respektera och acceptera den precis som den är
LÄS OCKSÅ: Andningen avslöjar hur du mår

Sara Valfridsson

Sara Valfridsson

Chefredaktör
sara.valfridsson@dohi.se 0470-76 24 00

Lämna en kommentar

Hantering av personuppgifter

Denna sida använder information som kan kopplas till dig som besökare, för att förbättra och anpassa upplevelsen. Mer information finns i våra användarvilkor. Läs igenom informationen och klicka nedan om du samtycker.