Maria växte upp på Donsö där frikyrkan var en självklar del för de flesta, även om hon själv inte var jätteaktiv. Så när hon som vuxen flyttade tillbaka visste hon vilken värme och gemenskap hon flyttade till. Bara en sak… hon hade inte trott att hennes yoga skulle skapa sådant drama på ön.
– Än idag ligger ett lugn över ön på söndagar. Vi drar inte igång gräsklipparen då, alla vill hedra vilodagen och jag tycker att det är något fint med det, säger Maria Falk som bor på ön Donsö utanför Göteborg.
Samma ö som hon växte upp på, men som tonåring lämnade för fastlandet. Och hon älskar det. Men… har fått slåss för att göra det hon gör nämligen dela yoga med andra.
– Jag minns mitt första yogapass och hur jag direkt efter kände WOW. Jag hade fått barn, kommit igång med träningen men hade ändå konstant ont i ryggen. Och så yogade jag och… borta! Det gjorde mig så otroligt gott, jag fastnade direkt.
Så när hon och familjen 2004 beslutade sig för att leva ö-liv igen och hon förstod att hon inte skulle kunna pendla till fastlandet för att yoga bestämde hon sig för att ta yogan till Donsö.
– Jag ville dela med mig av det som fått mig att må så bra så jag hyrde lite olika lokaler, ibland även SMU-gården som tillhör frikyrkan.
Frid, fröjd och många djupa andetag. Fram tills den där dagen efter att Maria hade avslutat en alfakurs (kan beskrivas som ”grundkurs” i kristen tro) och utbrister till en av mentorerna:
”Åh jag är så glad över den här kursen, jag har fått tillbaka min kristna tro och den passar helt perfekt ihop med min yoga.”
Den efterföljande konversationen skulle få konsekvenser Maria inte hade kunnat drömma om.
”Yoga?”
”Ja, vi andas, sträcker på kroppen, står på huvudet och så. Kom och testa någon gång.”
”…sjunger ni mantran?”
”Nej, jag är inte så bra på det.”
Och här någonstans börjar det bubbla, inte från kyrkans ledare utan snarare rykten på stan, om vad yoga är och inte är… hon får veta att hon inte längre kan hyra kyrkans lokaler, en orolig förälder dubbelkollar att barndansen inte har några yogainslag och att barnen inte nuddar några yogamattor och ett mail skickas runt bland öborna (Maria fick läsa det på omvägar) … ”Yoga betyder att döda. Och pilates är ungefär samma sak fast med ett annat namn.”
– Jag kunde inte tro att det var sant. För det första är det ju inte sant, för det andra hade ju yogan påverkat mig helt tvärtemot vad de var rädda för, den hade fördjupat min tro, min barnatro och min kristna tro. Det är nog därför jag blir så ledsen när någon använder Guds namn och säger att det jag gör är fel. Det är som att man har missat att det här tar mig närmare Gud, inte längre ifrån.
Hon berättar hur hon funderade på allt från att lägga ner till att ändra namn… Om hon skrev det med J. Joga. Skulle det uppfattas som mindre religiöst då?
– Jag tänkte att yoga ju inte har patent på rörelse med närvaro och fokus på andning. Att sträcka armarna mot himlen behöver inte vara yoga. Samtidigt… yoga betyder union, kristendomens treenighet är ju samma sak.
Så hon bestämde sig istället för att öppna sin egen träningslokal och låta folk tycka vad de ville. Hon hade tillräckligt många som stod bakom och stöttade för att hon skulle våga och vilja fortsätta. Sagt och gjort och så småningom la sig stormen. Men än idag möts hon ibland av oro och påståenden om att hon till exempel skulle ha en sekt.
– Allt handlar om rädsla. Jag ser det, och det är okej. De allra flesta jag träffar har inte problem med min yoga, men några av de som har det är ofta otroligt starka i sin åsikt och vill inte lyssna. Rädslan är en stark drivkraft, säger Maria och fortsätter:
– Samtidigt är det viktigt att poängtera att de allra flesta inom kyrkan inte har något problem med yoga, men de som har det har ofta väldigt starka åsikter.
Hur menar du att yogan fört dig närmare Gud?
– För mig ger yogan ett lugn i kroppen som också ger ett lugn i själen. Jag tror att vi alla längtar efter något som är djupare än det kroppsliga och för många börjar kontakten inåt i den fysiska kroppen. När jag fysiskt lyfter mitt hjärta mot himlen i en yogaposition känns det som att jag lyfter mitt hjärta mot Gud. För mig är det en otroligt vacker gest, säger Maria och fortsätter:
– Jag skulle önska att kyrkan ska bli mer kroppsbejakande. Som jag ser det finns en separation mellan kropp och själ i den kristna traditionen, och för mig stämmer det inte med budskapet från Jesus. Enligt bibeln sänder Gud en fysisk person till jorden. Sin son. Det är något vi kan ta på, en kropp som vandrar på jorden, inte bara något vi känner. Och ändå är vi så separerade från kroppen. Jag kan gå till kyrkan när min själ är utsvulten. Men om jag är sluten i min kropp eller har ont är jag är inte mottaglig på samma sätt. När jag stärker och mjukar upp min kropp blir jag mer vaken i sinnet och kan sortera informationen jag får på ett annat sätt. Kroppen och själen hänger ihop.
Hon menar att traditionell träning också är bra, men att det samhälle vi lever i med högt tempo och många intryck kan bli för mycket om vi dessutom pressar oss att prestera fysiskt.
– Där kommer yogan in igen, du rör dig så sakta att din hjärna hinner registrera vad som händer i kroppen. Bara den medvetenheten är en förklaring till varför så många tycker så mycket om det och mår så bra av det. Och återigen… när vi blir lugnare är det lättare att känna kontakt med Gud… Jag blir så ledsen över att det inte är en självklarhet. Tänk att du börjar med yoga, blir lugn och känner att du via kroppen får en kontakt inåt och/eller till något andligt som du längtat efter. Du vill ha mer, söker dig till kyrkan men får veta att där tycker man att yoga är fel. Det som fått dig att längta dit från första början är alltså inte rätt. Dörren till kyrkan stängs innan man ens hunnit titta in, säger Maria och pratar vidare med en hängivens energi:
– Tänk om vi i kyrkan istället skulle våga bejaka både kroppen och själen. Människan är Guds avbild, det är klart att vi då vill ha en kropp som fungerar. Mitt hjärta brinner så hårt för att inte stänga dörren till Gud och kyrkan, och det är min övertygelse att en väg dit är via kroppen.
Text: Erika Kits Gölevik Foto: Shay Peretz
LÄS MER: Kyrkan och yoga – onda andar eller förenligt?
LÄS MER: Att göra – men inte ta världen på sina axlar
