”Instagramyogi” är ett välkänt begrepp och utgör numer en självklar del av våra sociala medier. Bilden av den vita, smala kvinnan i bikini som slår knut på sig själv på en kritvit strandkant med turkost vatten och klarblå himmel som bakgrund lockar många att få upp ögonen för yoga. Men är den bilden är representativ? Jag tog ett samtal med Jessamyn Stanley – en cool yogi som skriver ärligt och ocensurerat om sin yogaresa – för att reda ut detta.
Jessamyns första möte med yoga skedde när hon var sexton år och hennes moster tog med henne till en bikramklass. Värmen och intensiteten blev för mycket för en helt grön Jessamyn och upplevelsen gjorde att hon höll sig borta från mattan i flera år. När hon under sin magisterutbildning gick igenom en tung period blev hon återigen lockad att följa med till en klass. Allt det som första gången gjort yoga så jobbigt – värme, fokus, djupdykningen in i sig själv – var det som nu fick henne helt på kroken.
– Vad jag behövde mest av allt just då var en utmaning som tog mig från min nedåtgående spiral och min rutin att åka mellan skolan, hemmet och träffa samma gamla folk hela tiden. Jag var så avskärmad från allt och kunde inte göra en äkta koppling till vem jag var. Yogan gav mig ett sätt att inte bara komma ihåg vem jag var, men också att förstå att världen var större än jag trodde.
Jessamyn menar att om hon bara hade testat yoga en gång hade hon aldrig blivit kär, till och med två gånger hade varit för lite, man måste ge det en riktig chans.
– Jag får ofta höra från tjocka kvinnor att ”jag har testat det en gång men det är inte för mig” och jag förstår absolut! Jag var alltid störst i rummet och kände att alla stirrade på mig. Samt att ingen lärare visste hur de skulle assistera mig, så jag förstår att folk tvekar.
Hemmapraktik
Eftersom hon vid den tiden var student hade hon inte råd att gå till en studio, så hennes praktik skedde i hemmet. Till en början bestod den av de asanas hon lärt sig via bikramsekvensen men när hon började med Instagram öppnades en helt ny värld med asanas. Det blev också en plattform där hon fick kontakt med andra yogisar. För att följa utvecklingen av sin egen teknik och linjering började hon lägga upp bilder på sig själv. Även om bilderna initialt var för hennes egen skull fick hon snabbt uppmärksamhet, och många som inte kunde identifiera sig med den vita, kvinnliga kringlan vid stranden hade äntligen hittat någon som visade att yoga var för dem.
– Jag fick ett sådant massivt mottagande. Så många skrev till mig och berättade att de inte trodde att de kunde yoga innan de hittade mig. Det finns så många yogastilar och yogautövare, och jag är långt ifrån den första feta personen att utöva yoga, så varför är jag den som öppnar upp för dem? Problemet är synligheten, att det enbart kommuniceras smala, vita personer på mattan och därför tror de som inte ser ut så att yoga inte är för dem. Det var då jag bestämde mig för att dela med mig ännu mer av min resa.
Och vilken resa det är. Som de flesta som börjar med yoga för de fysiska fördelarna innefattar Jessamyns praktik idag också mycket emotionellt och mentalt. I början var tiden på mattan dedikerad till att nå resultat, se framsteg i asanas. Idag pratar Jessamyn om att utöva yoga för att hitta sig själv och det som grundar henne.
– I en stor del av mitt liv har jag letat efter en träningsform som skulle få mig att gå ner i vikt. Men när jag började med yoga var jag så deprimerad och mådde så dåligt att jag inte ens brydde mig om vad som hände med min kropp. Helt ärligt ville jag bara inte känna mig självmordsbenägen längre. Ju mer jag yogade, desto mer rörde jag mig bort från asanas och det fysiska. Mot det emotionella. Anledningen till varför jag praktiserar idag har inte med min kropp eller mitt sinne att göra, det är spirituellt. Och det är något som många tvekar inför, inte vill gå in på. Särskilt i västvärlden eftersom man inte vill kännas vid de delarna av sig själv.
Kroppspositivism
I sina kanaler pratar Jessamyn mindre om den sidan, om det spirituella. Där berör hon ämnena hudfärg och kroppstyp med uppfriskande ärlighet, och även om hennes ursprungliga plan inte var att bli talesperson för kroppspositivism tog hon på sig den rollen när hon såg att det behövdes att någon klev fram.
– En av mina stora förebilder är Kathleen Hanna, sångerska i Bikini Kill, och hur hon klev fram och gjorde plats för kvinnor inom punken. Det inspirerade mig till att göra samma sak inom yoga. Ingen kommer bry sig om jag står och tjatar om att det borde vara fler svarta och feta inom yoga. Jag måste själv kliva upp och vara den feta, svarta personen i yogapositioner för att göra den förändringen.
”När du sätter ribban för lågt för dig själv kommer du aldrig uppnå något, det spelar ingen roll hur många du har som hejar på dig och jag tror ärligt att det är det största problemet för yogis som har en större kroppsform”
Instagram, och social media överlag, är en intressant arena att vara på och kan vara en fantastisk plattform att arbeta utifrån för att sprida sitt budskap. Som de flesta yogalärare jag pratat med har också Jessamyn hamnat i diskussionen om att vara en ”sell out”, eller ytlig, och att man via Instagram inte kan förmedla något spirituellt eller djupt.
– Att vara aktiv på sociala medier blir en krock för mig. Å ena sidan vill jag inte bita handen som föder mig, men det distraherar från yogans essens. Det finns många som håller till på Instagram av narcissistiska skäl, för att boosta sitt ego, och inte för att de vill att andra ska börja med yoga. Det är så många som skrivit till mig att de har börjat med yoga tack vare mitt konto, och då känner jag: hur kan det vara dåligt? Men ibland märker jag att jag tappar bort mig själv i allt det där, så jag är mindre och mindre på Instagram. Det viktigaste är att sprida yoga till folk som inte hade nått budskapet annars och alla dessa yogaprofiler som finns sprider bara de orden som Pattabhi Jois en gång sa: ”You need to spread yoga across the world.” Men vissa är motsträviga, ser förändring och vill inte haka på för att det inte är ”det som alltid har gjorts”. Vi måste verka utifrån vår samtid och blicka framåt, annars skulle vi sitta där med en handfull utövare och aldrig nå ut till de nya.
Sluta hitta på ursäkter
Det behövs mer representation för att välkomna en mer varierad publik, både när yoga kommuniceras men även där den utövas på mattan. Samtidigt påpekar Jessamyn att det inte bara är från yogacommunityn motståndet kommer, ibland bygger vi våra egna murar.
– Det är så många som har satt stopp i sin hjärna redan innan de kommer hit. Så när de väl tar sig till klassen hittar de ursäkter om att det här är för tungt, för svårt, jag är för stel, för stor, jag kan inte göra det här. Du är den enda som hindrar dig själv, så länge du tänker att du inte kan kommer det inte att gå. Då spelar det ingen roll hur många som bjuder in dig. När du sätter ribban för lågt för dig själv kommer du aldrig uppnå något, det spelar ingen roll hur många du har som hejar på dig och jag tror ärligt att det är det största problemet för yogis som har en större kroppsform. Jag får ofta höra att folk är rädda att de andra kommer stirra på dem och jag svarar att de kommer stirra, men du måste acceptera det. Går du dit och tror att ingen kommer stirra kommer du bli ledsen. Enda skälet till att de stirrar är för att de har problem med sig själva som de behöver lösa. Du måste komma till en punkt där du beslutar dig för vad du vill och köra på det. Där du slutar bry dig om vad andra tycker och slutar låta småsaker hindra dig från det du vill göra. För mig fanns det ingen större kvinna som jag såg utöva yoga, som kunde visa mig exakt hur hon gjorde så att jag kunde följa det. Hela anledningen till varför jag kom att älska yoga var för att det var svårt och utmanande, och jag insåg att allt jag ville ha var inom räckhåll för mig om jag bara jobbade för det. Det spelar ingen roll hur många svarta, feta personer du ser på Instagram – det kommer inte ge dig stark vilja eller uthållighet. Du måste själv ta dig till mattan och göra jobbet.
Just det, att man sätter stopp för sig själv är inte unikt för någon grupp, alla gör det. Letar anledningar till varför den klassen var svår, varför man inte är välkommen dit, tänker att man själv inte är tillräckligt stark eller vig.
– Vi har alla olika bagage och anledningar till varför vi tror att vi inte får göra vissa saker. Jag kan ha förståelse för det då jag själv alltid stött på så många motgångar. Eftersom jag är svart, eftersom jag kommer från en strikt religion, eftersom jag är queer och så vidare. Det ser vi inte alltid, men det är sånt som folk bär med sig.
Blev yogalärare
Att Jessamyn delar med sig av sin resa får fler att våga sig till mattan. Hennes ord gör att många, oavsett färg eller storlek, kan identifiera sig med henne. Trots att den typiska bilden av en yogi i vårt samhälle är just som den är, är många av de som kommer till hennes klasser vita kvinnor som inte känt sig välkomna på annat håll eftersom de inte är tillräckligt smala, unga eller viga.
– Det är många grupper som exkluderas av den inre cirkeln och alla har sina egna tankar och saker som de inte är bekväma med. Mina klasser har ganska högt tempo och när det kommer större kvinnor och män till mina klasser som inte hänger med får jag ofta höra att det är för att jag inte är lika stor som dem, så man skapar sin egen grupp och sina egna begränsningar. Vi som lärare har misslyckats om vi säger att det bara finns ett sätt att göra yoga och bara ett sätt att se ut på om du ska vara välkommen. Vad vi behöver göra är att öppna upp och visa att det finns alternativ. Visa att det är okej att ramla, okej att modifiera, okej att göra eget, okej att bara dyka upp och träna. Du behöver inte vara perfekt.
Efter att ha varit elev i några år började suget efter att få en djupare förståelse för yoga komma, både gällande dess historia, filosofi och teknik. Förra året bestämde sig därför Jessamyn för att gå en yogalärarutbildning (kallas ofta Teacher Training eller TT), en erfarenhet som tog henne utanför det hon kallar sin egen yogabubbla.
– Innan utbildningen var min yogabubbla mitt hus, Instagram och min studio. Det var en färggrann bubbla fylld med massa kroppsstolthet. På min TT var jag den enda yogin som var större och trots att vi var på samma nivå med våra asanas var det många som tyckte att yoga inte skulle vara för alla. För mig blev att se vad folk utanför min lilla yogabubbla faktiskt tyckte lite av en väckarklocka och det gav mig de verktyg jag behövde för att bli en bättre lärare.
I den studion jag håller klasser är jag den enda svarta, och den enda tjocka, läraren. Mina klasser tillhör de mer avancerade och jag hade inte varit redo för de reaktioner jag fått möta om jag inte redan stött på dem under min utbildning. En god vän till mig som håller Curvy Yoga-klasser blev utskrattad av en studio när hon kontaktade dem för att börja hålla Curvy Yoga. Studion ville inte ha tjocka kunder. Jag får förfrågningar varje dag om att hålla klasser över hela landet, även i stora städer som Los Angeles och New York, för att det fortfarande finns studios som inte välkomnar oss stora yogis.
Historia eller tradition?
I sin praktik och roll som lärare gör Jessamyn kopplingar till sin vardag, och vill att yoga ska vara relevant och äkta. Under yogalärarutbildningen väckte den traditionsbundenhet som rådde frågor inom henne om hur vi förhåller oss till, anammar och tar efter andras kulturer.
– Vi fick se en film gjord av grundarna till jivamukti där Shannon, den ena grundaren, sitter i bindi och sari (traditionell panndekoration och klänning reds. anm.). Jag förstår att hon åkt till Indien och är inspirerad av den yogiska kulturen och traditionen, men jag tycker inte att det är okej att den här vita kvinnan sitter med dessa och predikar som att hon vet allt. Det där är någons kultur och som vit amerikan vet du inte hur det är att någon plockar isär och tar delar av din kultur. Ingen indier fick dela med sig av kulturen eller berätta om yoga i filmen, de fick nöja sig med att vara med på gatubilderna. Att så många accepterar det och införlivar den här klichébilden av vad yoga är för västerlänningar och inte ens ser problematiken med att vi tar någon annans kultur och urvattnar den gör mig ledsen, och det skadar budskapet i det långa loppet. Jag tror inte att man är respektlös eller förolämpar med flit, det är nog blindhet kombinerat med okunnighet, men det är så utbrett. Samtidigt ska det inte heller bli så att vi är överkänsliga och inte får låna något från någon annan kultur, men jag tycker att man ska vara medveten om att vi kommer från olika ställen och arbeta utifrån sitt eget utgångsläge.
Den insikten har haft en stor påverkan på hur Jessamyn förhåller sig till, och lär ut, yoga.
– Jag ser så många som börjar med yoga och när de hittar något de gillar börjar de dyrka allt som sägs och görs inom den stilen. Jag tycker att vi behöver göra väster-
ländsk yoga till något helt annorlunda, för det är det för oss. Österländsk yoga är baserat mycket på hinduism och vi är inte hinduer. Mitt förhållningssätt till det hela är att skapa en stil som kan praktiseras av vem som helst i väst, och att man kan göra det till sin egen sak.
Everybody Yoga
Med sin kärlek till mer avancerade vinyasaflöden och de dagliga frågorna om hur man som kurvig börjar med yoga har Jessamyn tillsammans med Cody App lanserat ”Everybody Yoga”. Även om det finns ändlöst med resurser för den som vill börja med yoga – bland annat dvd-filmer och youtube-klipp – tyckte de att det inte fanns tillräckligt med utbud som är riktat till yogis som är större.
– Det är många som tycker att det är skönt att se någon i deras egen storlek visa att det går och att dessutom ha en lärare som inte har yogat i flera tusen år och kan allt perfekt. Även om jag är lärare är mitt mindset: ”alltid en elev”, så jag visar att jag ständigt lär mig, att det är okej att ramla, och bara gör det! Ingen har sagt att mitt sätt är rätt, jag undervisar på mitt vis.
Även om Everybody Yoga är tänkt som något man kan börja med ska man inte vänta sig ett allt för långsamt tempo. Jessamyn lär inte ut på det sättet eftersom hon tycker att det ger en missvisande bild av de klasser och den stilen hon har.
”Att tro på sig själv är det svåraste som finns, men också den bästa investeringen man kan göra med sin tid och energi”
– Jag förstår att man vill gå igenom grunderna och kanske få vissa saker förklarade för sig, men någonstans måste man bara kasta sig ut. Min stil är mer flow, mer utmanande och jag lever mer enligt ”testa först och behöver du bryta ner efter så gör det”. Viktigast av allt är att bara göra det. Så många vågar inte ens försöka och det är det enda säkra sättet att garantera att inget kommer hända. Jag har flera vänner och bekanta som säger att de vill yoga, men när de kommer till mattan hittar de en massa ursäkter och pausar. Vad du inser efter ett tag är att om det är något du inte vill göra är det precis det du behöver göra! Det är i de stunderna yoga transformerar dig, när du bryts ner och sedan växer som en fenix ur askan. Everybody Yoga är verkligen för alla kroppar och positionerna kommer se olika ut beroende på hur vi är skapta. Men så länge som du ger det hundra procent kommer yogan transformera dig. Nybörjarklasserna missar det. De är till för att du ska känna dig bekväm, men poängen är att utmana dig själv och tänja på gränserna.
Några ord på vägen
Jag avslutar vår Skypedate med att fråga denna självutnämnda Fat Femme vilka visdomsord hon vill lämna Yoga Worlds läsare med.
– Det är avgörande att förstå hur stor del av ditt eget öde du är. Vi är verkligen den allra viktigaste som kan påverka vad som händer i våra liv och när vi bestämmer oss för att vi inte kan göra något är det anledningen till varför vi inte lyckas, inte för att vi egentligen inte kan det. Att tro på sig själv är det svåraste som finns, men också den bästa investeringen man kan göra med sin tid och energi.
Av Veronica Jäderlund
