Yoga World
Annons
Annons
Möt

”Ansvar är ett av mina bästa ord, det är att ha makt över sitt liv”

Foto: JW/morethanwords

Hon kände inte att hon hade en själ. Det var tomt där inne. Vem var hon om hon inte hjälpte alla andra, kände av stämningar för att göra andras behov till lags och bli den som behövdes för stunden? Hillevi Wahl gav sig långt ut i världen och djupt in i sitt inre på upptäcktsfärd. Vem var hon när hon bara var Hillevi? Vad kände, ville och behövde hon då?

Ett halvt liv senare ser hon tillbaka på erfarenheter som samlats till livsvisdom som förmedlas i boken Äg ditt liv. Till den har hon även intervjuat personer hon varit nyfiken på, som har kloka insikter i ämnen som rör hälsa, stress, självkänsla, ledarskap, relationer – och konsten att skapa och leva sitt eget liv.

Att äga sitt liv, vad innebär det för dig?

– För mig är det att ta tillbaka makten över sitt liv. Att inte drunkna i andras förväntningar. Maktlöshet är en stor orsak till att vi hamnar i depression, men när vi kan påverka och bottnar i någonting autentiskt inom oss, då kan vi hålla oss över ytan och må bra, säger Hillevi och förklarar att ansvar är ett av hennes bästa ord.

– Det är att ha makt över sitt liv och själv bestämma hur man vill må och vad man vill göra. Det är att äga sitt liv.

Hur Hillevi själv gick till väga för att lista ut vad hon ville, när hon tappat bort sig i andras behov och förväntningar, det är vad vi pratar om när vi ses på ett kafé i Stockholm. Mälaren glittrar en bit från där vi sitter, på lagom promenadavstånd från innerstadens folkmassa och bara något kvarter från hennes hem. Jag är nyfiken på hur hon fann en liten gnista till livsglädje när det var alldeles mörkt inuti, så mörkt att hon inte visste var hon skulle ta vägen. En gnista som i dag visar sig i ett strålande leende, trots att hon har artros som hindrar henne från att göra det hon älskar – att träna hårt och då särskilt militärträning. Hon omfamnar att livet är svårt ibland och det är okej att sörja och att behöva bekräftelse och omtanke från andra. Att stänga in sig i ett rum och vila och att sedan, när krafterna är tillbaka, välja att se det i livet som fungerar, är bra och ge det mest tid och energi.

För Hillevi, som växte upp i en familj med missbrukande föräldrar, omgärdad av gränslöshet, med en mamma som hade svårt att visa kärlek och som troligtvis hade någon form av psykisk funktionsnedsättning vilket gick ut över hennes förmåga att ta hand om sitt barn och med en kärleksfull men frånvarande pappa, var det inte så lätt att ”lyssna på sig själv”. I stället lyssnade hon på andras behov, tog på sig den roll som krävdes för stunden, om det så var att ta hand om, trösta, hålla sig undan, vakta sin tunga eller städa efter ännu en storslagen fest. Hillevi tog ett både praktiskt och emotionellt ansvar i familjen från tidig ålder och kunde inte koncentrera sig under lektionerna då hon oroade sig för om mamma skulle vara vid liv när hon kom hem.

Hon hade tjocka känselspröt utanpå, som direkt snappade upp hur läget var. Redan innan hon kom in genom dörren hemma kunde hon känna knuten i magen om det var en dålig dag eller lättheten inombords om föräldrarna mådde bra. Deras missbruk skulle hållas hemligt för omgivningen och det ljögs om allt. I vuxen ålder skulle hon få veta att hon hade ett medberoendebeteende, där och då var det hennes normala tillvaro. Hillevi hade svårt att veta vad skillnaden mellan sanning och lögn var och kunde inte lita på någon eller någonting alls.

– Jag kunde be min mamma sluta dricka, och hon sa ”jag dricker inte”, trots att hon halsade en flaska vin framför mig. Det var uppenbara lögner varje dag om allting, till slut undrade jag om det var jag som var galen, säger hon.

När Hillevi var fjorton år höll hon på att döda sin egen mamma, i ren förtvivlan.

– Jag tog en gjutjärnspanna och måttade ett våldsamt slag med full kraft mot huvudet, men stoppades som i kramp, en centimeter från mammas pannben. Både hon och jag insåg att jag var en centimeter från att ha dödat henne. Av Guds försyn, kanske. Då bestämde jag mig för att nu fick det vara nog, jag måste rädda mig själv.

Hillevi älskar att träna hårt, gärna militärträning.

SJUK I BULIMI

Hillevi hade tappat bort sig själv tidigt. Inombords skrek det från det tomhetshål som längtade efter att fyllas med kärlek och närhet. Hon dämpade det med mat och sötsaker och genom att vara duktig i skolan för att få höra att hon var bra, för att få bli sedd och få bekräftelse på att hon fanns och betydde något. Hon blev svårt sjuk i bulimi. När Hillevi till slut sökte hjälp, blev hon upphittad – av ingen mindre än Sveriges då ledande expert på ätstörningar. Hon var egentligen en månad för gammal för att kunna få hjälp på BUP (barn- och ungdomspsykiatrin) och blev först utschasad.

– Jag satte mig på stentrappan utanför och tänkte att de fick väl lyfta bort mig. Då kom hon, en bastant förtroendeingivande kvinna (barnläkaren och barnpsykiatrikern Kari Schleimer, reds. anm.), och sa: ”Min lilla kråka, dig ska jag ta hand om.”

Hon fick mängder av böcker att läsa om hur hjärnan fungerar och hur matmissbruk uppkommer. Kari ingav en trygghet och var en ansvarsfull vuxen som Hillevi kunde få vila med.

– Jag blev helt fascinerad över hjärnan, wow det finns vetenskapliga, biologiska förklaringar till varför jag fungerar som jag gör! Jag är inte konstig eller fel, det är bara min hjärna! säger Hillevi  Wahl med samma inlevelse som om hon satt där nu, med näsan i böckerna som gav nyfunna fascinerande insikter och en lättnad inombords.

Åren som kom var en lång period av att vända på varenda byggsten i det som var hennes grund som människa och skapa sig själv på nytt.

– Jag tittade på alla värderingar och tankar jag hade och undrade, är det här sant för mig, kan jag stå för det här, vill jag ha kvar det eller ska jag slänga det? Vad tycker jag om, vad vill jag, vilka vill jag umgås med, vad har jag för behov?

Det tog Hillevi reda på genom att testa sig fram och utvärdera hur hon mådde i olika situationer och roller och vilka människor hon inspirerades av och trivdes med. Hon gjorde mer av det hon trivdes med, kände meningsfullhet av och tog efter av de beteenden som hon såg upp till hos andra.

– Jag fick bygga mig själv och mitt liv sten för sten, lite i taget och jag kunde vara hundra procent sann mot mig själv. Nu är jag inte rädd och behöver inte döva mig mer. Nu kan jag ta hand om mig och mina behov, säger Hillevi Wahl.

Annons
Annons

Insikterna om att hon inte behövde prestera till max i allt kom efter hennes sjukskrivning för utmattning. Då fick hon också tid att fundera över vad som egentligen var grundpelarna i hennes liv och vad som var värt att lägga tid och energi på.

– Det var mitt kraschade belöningssystem som fick mig att hela tiden prestera för att få bekräftelse. Det finns många som utnyttjar att det finns människor som inte har lärt sig att säga nej och som alltid levererar till max, som kan göra vad som helst för en klapp på axeln och ett ”bra Hillevi”, säger hon.

Hon insåg att hon inte var oumbärlig – hon kan göra mindre utan att allt brakar samman.

– Andra har sällan så höga förväntningar på en som man själv tror att de har, eller som man själv har. Vara i tid, göra så gott man kan, vara schyst, resten är bonus.

Hillevi säger i dag med stolthet att hon är ett alkisbarn.

– Min uppväxt i en dysfunktionell familj och som medberoende har gjort mig till den jag är, det är jag ödmjuk och tacksam inför.

Hon har skrivit om sina erfarenheter i boken Kärleksbarnet och medverkat i SVT-serien Djävulsdansen som handlar om medberoende. Seriens och hennes egen mejlkorg översvämmades av tusentals människors meddelanden. De kände igen sig och blev hjälpta av att höra andra i samma situation sätta ord på sina upplevelser och vägar ur medberoendet.

– Vi kan tro att vi är ensamma i världen om att känna som vi gör. Men när vi öppnar upp märker vi att det är många som upplever detsamma. Skammen minskar och vi kan våga titta på det med medkänsla i stället för att dölja, dämpa eller springa ifrån det. Vi behöver ta hand om oss som vi gör med små barn, med gränser, trygghet och omtanke.

Vad skulle du vilja göra för eller säga till dig själv som 14–15-åring, när det var som värst?

– Den frågan har jag ställt till många i mina intervjuer, säger Hillevi engagerat.

– Det alla säger är att ”det kommer att ordna sig, du är så bra och fantastisk”. Jag skulle också vilja säga – be om hjälp. Det var viktigt för mig när jag fick hjälp, men det är också viktigt för de som får hjälpa. Det kan finnas mycket skam, man vill klara sig själv och inte vara en belastning för andra. Men när någon frågar oss om hjälp blir vi ju stolta, raka i ryggen och känner oss glada över att ha fått förtroendet, eller hur? Att be om hjälp är att ge en gåva till andra.

”Jag är egentligen inte yogafrälst, men jag har upptäckt hur ett lugnt och okomplicerat yogapass med en bra människa får mig att fokusera inåt, och kolla av utan att värdera.” Foto: Elina Sundström

SUPERKRAFTER OCH LIVSSYFTE

Hillevi vill prata och skriva om livet och sina erfarenheter för att hjälpa andra och för att hon älskar att göra det. Länge jobbade hon som nyhetsjournalist och chef på tidningar, men hon ville berätta med egen röst och få vara kreativ, fri att uttrycka sig på det sätt hon själv ville.

– Det är då jag får kraft, när allt går ansträngningslöst. Jag får ofta höra att jag är bra på att beröra och berätta så att man förstår. Då är det det jag ska göra, säger hon med inlevelse.

Jag kan inte annat än hålla med. Hillevi har en unik förmåga att förmedla visdom och glädje. Hon kan beröra rakt in i hjärtat och förmedla styrka och livslust på ett helt exceptionellt vis.

– När jag började rensa i allt som jag inte tyckte om eller ville ha kvar och fokuserade på de fyra-fem grejer som jag verkligen ville göra och var bra på, då blev jag tydligare i vem jag är och det blev också lättare för uppdragsgivare att hitta mig, säger hon.

Hillevi ursäktar sig inte för att vara bra på det hon är bra på och gör sig inte heller förmer – det är bara som det är. Avväpnande i janteland. Hon har vissa superkrafter, andra har andra, vi är här för att dela dem med varandra.

– Min man är jättebra på händiga grejer. Han är en riktig fixare och tycker det är roligt. Så bra, för då behöver inte jag lägga tid på att kunna göra de sakerna! I stället kan jag göra det jag är bra på, säger hon.

De har varit gifta i 13 år och när Hillevi pratar om sin Gunnar är det som att andningen sjunker ned, och tacksamheten glimtar tydligt i ögonen.

– Han är lugn, trygg och har jättebra tålamod, alla borde ha en egen Gunnar, jag vill klona honom och ge en till alla. Då skulle världen vara en bra plats och det skulle inte finnas några krig.

Men det tog många år innan hon kunde släppa in någon ända in.

– Jag reste runt i världen och hoppade från land till land och från den ena passionerade förälskelsen till den andra, men jag vågade inte göra mig hemma någonstans. Att jag skulle falla för en så lugn och trygg man var helt otänkbart och ointressant, säger hon.

Men att ge sig i väg för att resa själv var också kanske det viktigaste hon gjorde för att lära känna sig själv, för att hitta Hillevi.

– Jag fick nya perspektiv, pratade med människor som levde på helt andra sätt. Det fanns ingen som hade förutfattade meningar om mig och jag kunde vara vem jag ville, säger hon.

Året då Hillevi fyllde 50 firade hon med att springa 50 lopp. Här i sällskap med maken Gunnar. Foto: Elliot Wahl

SMITTANDE HUMÖR

Hillevi värnar om att inte måla sin uppväxt som endast i mörker. Det fanns också glädje, och hon beskriver det som att hon tankade närhet från andra när hon inte kunde få det av sin pappa, som var kärleksfull när han väl var närvarande.

– Genom att hoppa på stenar över en fors, tankade jag lite här och lite där. Maskrosbarn finner sina sätt att överleva på, vi är riktiga kämpar. Jag har fortfarande ett kraschat belöningssystem och får jobba med det resten av mitt liv, men i dag har jag det riktigt bra, säger hon.

När Hillevi sorterat värderingar och synat egenskaper, kan hon se att hon inspirerats av sin pappas förmåga till humor och att se andra, och hon jobbar som journalist precis som han.

– Pappa var en skicklig och eftertraktad journalist och han spred glädje omkring sig. Han såg alla på arbetsplatsen. Han var den som kunde städerskornas namn, skojade med vaktmästarna och receptionisterna och hittade på bus på kontoret. Jag vill också vara en som man blir glad av att ha i närheten, säger hon.

Mannen i kafét kommer fram och frågar om vi vill ha glass, han inviger glassapparaten och vi får varsin mjukglass i bägare med färgglatt strössel på.

– Visste du att det finns studier på att vårt humör smittar i tre led bort? säger Hillevi och vi tar varsin slev glass.

– Om jag bråkar med min man på morgonen så kommer det att påverka inte bara honom negativt, utan hans kollegas kompis barn. Och omvänt, om jag kommer in i ett rum och sprider glädje och lugn så påverkar det människor i tre led bort. Det sprids som ringar på vattnet. Så det är inte egoistiskt att ta hand om sig själv, så vi kan må så bra som möjligt. Det är en samhällsinsats!

LAGA LIVET MED SILVERTEJP

Hillevi har träffat många som liksom hon har växt upp i en dysfunktionell familj som i vuxen ålder blir så övertacksamma över ”svennelivet” att de anses lite väl exalterade på barnens utvecklingssamtal.

– Jag vill ju att mina barn ska ha det så bra. Inte att allt ska vara perfekt, utan att vi fokuserar på det viktiga, umgås och är nära. Då kan det vara dammråttor i hörnen eller saker som ligger huller om buller.

Hennes son har sagt att han tycker det är skönt att allt inte är så perfekt hemma, för då kan man vara den man är.

– Jag älskar att vara med människor som lagar livet med silvertejp. Jag vill hitta de sammanhangen där man kan känna sig hemma och vara sig själv. Därför var det så fint när min son sa att det är så hemtrevligt hemma hos oss, säger hon.

Vi går ut på klipporna intill Mälaren. Här brukar Hillevi promenera med sin hund och det är den här utsikten hon ser från sin balkong.

– Jag brukar sitta och cykla på träningscykeln och titta ut över det här. Det går bra att cykla nu med artrosen också. Jag får aldrig nog av utsikten, tänk att jag får bo här med min familj, säger hon med ett stort leende.

Så tar hon ett skutt upp i luften med armarna ut i luften. Som om hon omfamnar hela livet.

Text: Elina Sundström 

LÄS OCKSÅ: I kloka kvinnors sällskap – Hillevi Wahl
LÄS OCKSÅ: Rotchakrat avslöjar dina relationer

Sara Valfridsson

Sara Valfridsson

Chefredaktör
[email protected] 0470-76 24 00

Lämna en kommentar

Hantering av personuppgifter

Denna sida använder information som kan kopplas till dig som besökare, för att förbättra och anpassa upplevelsen. Mer information finns i våra användarvilkor. Läs igenom informationen och klicka nedan om du samtycker.